Hunden har blivit en symbol för författaren Reidar Jönssons liv, men i grunden känns han betydligt mer kattlik i sin orubbliga självständighet. Det finns nog också lite mer vildmark i honom än i människans bästa vän: en äventyrlig ensamvarg och slitvarg inom litteratur, teater och film, alltjämt produktiv åtta decennier in i livet.
Att Reidar Jönsson är en berättare råder det inga tvivel om. Ett samtal med honom är fullt av detaljrika historier och anekdoter, ofta kryddade med små stickspår både hit och dit, och han verkar dessutom tycka att det är kul att återge dem.
På dessa sidor ryms bara en bråkdel av allt han nämner. En uttömmande skildring av hans spännande och brokiga 81-åriga liv kräver ett antal romaner – och dessa har han ju faktiskt skrivit själv.
Tillvaron har gett Reidar gott om uppslag att hämta inspiration ifrån och det går att finna händelser ur hans eget, anhörigas och bekantas liv överallt i hans digra produktion, ibland subtilt, ibland tydligt uttalat.
Än har brunnen inte sinat. Det finns gott om minnen kvar att lyfta fram i ljuset, däribland en fjärde och avslutande del av ”Hund-serien”, som inleddes redan 1983 med hans mest kända verk: ”Mitt liv som hund”. På anslagstavlan i arbetsrummet har Reidar plitat ner en titel: ”Hundens koppel”.
Även sådant som händer i nuet kan omformas till litteratur, allt från en rolig observation till en replik vid ett middagsbord. Reidar antyder att den ljusblå tröja som undertecknad bär mycket väl kan leta sig in i en roman på ett eller annat sätt.
– Huvudlinjen i mitt liv är att jag inspireras av sådant som intresserar mig och som jag vill lära mig mer om. Då forskar jag vidare i det.
Reidar är odiskutabelt skåning. Däremot går det inte att tala om någon specifik uppväxtplats, då han efter födseln i Malmö slussades runt på många platser, däribland Kristianstad och Viken utanför Höganäs. Det var långt ifrån alltid som han fick bo med sin bror och syster.
– Vi syskon flyttade runt mycket. Det är så krångligt att det knappt är lönt att försöka reda ut. Min far var sjöman och när han var till sjöss längtade han hem och när han var hemma längtade han till sjöss. Han var ofta borta och min mor var sjuk i tbc och dog till slut när jag var 14 år.
Österlen har dock blivit en fast plats i tillvaron. Här har Reidar bott i över 50 år, ursprungligen i Skillinge och sedan många år i Simrishamn.
Sedan ett år tillbaka bor han och hustrun Catarina i en centralt belägen lägenhet i den kooperativa hyresrättsföreningen Väderkvarnen, avsedd för seniorer. Det är ett slags blandform mellan hyresrätt och bostadsrätt, då de boende vid inflyttning betalar en fast avgift, som återfås vid utflyttning. Det ger en lägre hyra, liksom att föreningen ansvarar för drift och skötsel av fastigheten.
– Det är väldigt trevligt och praktiskt att bo så här. Vi har nära till allting.
Reidar kliver normalt upp klockan halv sju på morgonen och inleder dagen med att scanna igenom både svenska och utländska tidningar. Därefter tittar han lite på Facebook, som han tycker är ganska kul och upplever som en bra träning i att skriva korta meningar.
Vid halvåttatiden börjar han skriva på sitt aktuella romanprojekt, alltid med vit text mot svart bakgrund, vilket ofta avbryts efter några timmar med ett besök på gymmet EC Health Club som ligger snett över gatan.
– Catarina är väldigt bra på sådant, så vi gymmar i princip varannan dag och just nu faktiskt varje dag. Man måste se till att hålla sig i form.
Tydligt är att Reidar alltid verkar ha gått sin egen väg. Om det så har handlat om att från 13 års ålder lämna skolan för att börja jobba i stället eller om att i nedre tonåren ta hand om sig själv ett helt år, bortglömd av de sociala myndigheterna.
– Farsan stack till sjöss och jag var ensam i lägenheten i Kristianstad hela året.
Som försörjning jobbade den unge Reidar som springpåg på Apotek Svanen, där han även fick möjlighet att fördjupa sig i ett av sina stora intressen: litteraturen.
På bakgården jobbade en äldre dam som tvättade de krukor som medicinerna blandades i. Hennes son var besatt av amerikanska deckare och hon tog med sig dem, så att Reidar kunde sitta ute på gården och läsa.
– Läsningen kom in väldigt tidigt i mitt liv. Min mor låg ju sjuk i sängen hela tiden och Bonniers hade gett ut en upplaga med klassiker som hon läste. Det var Selma Lagerlöf, Charles Dickens med flera. Jag blev nyfiken och började läsa samma böcker, säger Reidar och visar att han har kvar bokserien än i dag, överst i bokhyllan i vardagsrummet.
Den ensamma tillvaron i Kristianstad tog abrupt slut en vårdag 1959 då det ringde på dörren. En stiligt klädd kvinna klev in i hallen och presenterade sig som hans nya mamma. Hon hade nämligen gift sig med hans far och tog med sig Reidar till Viken, där nya upplevelser väntade.
– Det var nog tur att hon dök upp, för jag var på väg att bli en bitter liten gangster i Kristianstad, eftersom jag kände mig övergiven. Hon var faktiskt Sveriges andra kvinnliga taxichaufför och var väldigt klok och driftig. Fantasi hade hon inte, men allting som hade med barn att göra hade hon ett fast grepp om, säger Reidar och berättar att hans nya mamma gav många friheter men också förväntade sig ett stort eget ansvarstagande.
Som 16-åring gick Reidar till sjöss och fick lära sig sjömansyrket den hårda vägen. Han fick tåla ett och annat spratt och ibland fick han oväntat stort ansvar som han egentligen inte var redo att axla.
– En andrestyrman tog in mig på bryggan och lärde mig navigation och regler för att styra en båt. Sedan gick han och la sig på soffan! Där stod jag ensam som 16-åring utanför den franska kusten med ansvar för 35 man på fartyget. Framför mig såg jag en himla massa fiskebåtar. Vad gör man? Ja, det var bara att segla på.
Det var just genom att observera och testa sig fram som Reidar med tiden tillägnade sig alla nödvändiga kunskaper för ett yrkesliv till havs.
Särskilt en sjöman tog honom under sina vingar. Reidar följde honom i spåren och fick i gengäld i uppgift att författa sjömannens kärleksbrev, en bra övning inför vad som komma skulle.
Ombord fanns det också lådor med osorterad litteratur och Reidar slukade allt. Även det var en bra skola för den kommande författarkarriären.
Under många år var det tradition att Reidar mönstrade på olika båtar i augusti för att mönstra av inför somrarna, som tillbringades i Viken. Här blev han också kär, vilket inspirerade honom till att börja skriva poesi. Imponerad av sin egen talang skickade han under en seglats till Afrika glatt iväg kärleksdikterna till föremålet för sina starka känslor.
– Jag fick ett brev tillbaka att hon gjorde slut. Jaha, tänkte jag, då var dikterna kanske inte så bra ändå, säger han, skrattar och tillägger:
– Då kom jag in i nästa fas, att man kanske ska titta på dikterna igen och skriva om dem. Språket för mig var som plockepinn, det var bara en hög med ord att plocka fritt ifrån, och det blev jag så fascinerad av att jag kunde sitta och skriva om mina alster hur mycket som helst.
Det var också på en av de många resorna som han slutligen stötte på sin pappa igen. De hade inte setts på tre år och fadern hade vid tillfället ingen aning om att sonen hade gått i hans fotspår. Mötet, som skedde vid floden Niger, blev kort och inte särskilt varmt.
– Han frågade vart vår båt skulle gå. Jag svarade att vi ännu inte hade hunnit börja lasta. ”Ja, vi ska gå i morgon”, sa han. Det var all konversation vi hade efter tre år.
Mot slutet av 60-talet lämnade Reidar livet till havs för att försöka bli författare på riktigt. I samma veva hade han träffat sin första fru och även fått sitt första barn. Han beskriver sig som en sann hemmaman, som tog hand om barnet medan hustrun pluggade på högskola.
– Det var en baggis att ta hand om en liten bebis, tyckte jag. Jag gungade vaggan med ena foten, samtidigt som jag skrev på min roman.
Debuten skedde 1969 med ”Endast för vita” och följdes i rask takt av fler böcker. Under 70-talet kom han också in i dramatiken. Teatern ledde vidare in i filmens värld, både för tv och bio.
– Jag har haft tre ben i mitt liv: litteraturen, teatern och filmen. Det har gjort att jag har klarat mig. Om jag bara hade kunnat skriva böcker hade jag helst gjort det, för jag är en ensamvarg, men det är sällsynt att enbart kunna försörja sig på det.
Reidar har aldrig tvekat att ta vara på de möjligheter som livet har gett honom. Vid mer än ett tillfälle under intervjun konstaterar han att om någon var dum nog att ge honom en chans eller erbjuda honom ett jobb var det inte hans uppgift att stoppa dem – en inställning som med tiden tog honom hela vägen till Hollywood.
Lasse Hallströms filmatisering av ”Mitt liv som hund” 1985 tog världen med storm. Filmen fick många priser och blev till och med Oscarsnominerad. Det öppnade nya dörrar för Reidar, som erbjöds jobb som manusförfattare inom den amerikanska filmindustrin. Projekten var många men inte mycket hamnade på vita duken.
Reidar medger att manusförfattarna knappast står högst i rang i drömfabriken. Där är det framför allt regissören som räknas.
– Många frågar ofta vem arkitekten bakom ett hus är. Däremot vet de sällan vem som har byggt det. I filmens värld är det tvärtom.
Oavsett var det en kul erfarenhet att verka i Hollywood ett tag och komma bakom kulisserna i en mytomspunnen bransch, dock inte utan sura droppar i glädjebägaren. Att tacka ja till Hollywood var oerhört provokativt och rörde upp känslor, sannolikt avundsjuka förklädd till indignation.
– Jag fick jättemånga hatbrev från andra svenska författare och kulturarbetare, en del till och med skrivna på officiella papper. De skrev att de skulle pissa i min brevlåda och sådant, för de tyckte att jag hade förrått Sverige och politiken. Det var ju inte så många svenskar som var verksamma i Hollywood på den tiden.
Reidar tog inte åt sig men medger att det ändå sitter kvar någonstans inom honom. Fast om det är något hans livs historia visar är det att han har en stark förmåga att resa sig och fortsätta framåt, oavsett vad som drabbar honom, såväl i tillvaron som i den kreativa processen.
Efter över två timmars samtal fortsätter historierna att flöda i hallen. Om inredning. Om Frankrike. Om råbiff. Om hur han träffade sin fru. Det är uppenbart att Reidar har mycket mer att säga. Men allt har ett slut och för stunden får berättelserna brytas av, nästan som en cliffhanger. Ett artigt adjö får bli slutordet – för den här gången.
TEXT: Johan Bentzel | FOTO: Rebecca Wallin
