I tre generationer under 70 år har Mäklarna Ekström stått mitt i Österlens förändring från jordbruksbygd till livsstils- och fritidsmarknad. Yrket har vandrat vidare från far till son, alltid med några kloka råd på vägen. Företaget är en familj och ska så förbli.
Historien om Mäklarna Ekström handlar först och främst om kärlek: kärlek inom en familj, kärlek till en bygd, de där banden till varandra och omgivningen som bara tycks bli starkare och starkare. Det är berättelsen om erfarenheter som vandrar vidare från generation till generation, om visdomsord som traderas från föräldrar till barn. Om vikten att alltid gå sin egen väg men alltid värna om dem man möter under färden.
Var ska avstampet egentligen tas när berättelsen spänner över sju decennier? I nuet, där det förflutna fungerar som fundament till dagens tillvaro och allt som komma ska? Mitt i, när allt bara rullade på i en rasande fart? Från start, då framtiden ännu tedde sig oviss?
Varför inte backa bandet ytterligare ett kvartssekel bakåt i tiden, till den absoluta nollpunkten 1931, när en småberusad Olof Ekström ramlade in på en pissoar i Helsingborg och där slöt sitt livs avtal? Det känns ju logiskt att börja en mäklarfirmas historia med en fastighetsaffär.
Olof och hans hustru Josefa hade nyligen sålt sin affärsverksamhet i Farstorp i Göingebygden och i stället köpt en skogsfastighet i Lursjöholm utanför Hästveda. Men skogsbruk låg inte för Josefa, hon var handlare ut i fingerspetsarna, vilket Olof var väl medveten om. Det var också detta han berättade för sin granne i pissoaren, som påpekade att han hade en lämplig fastighet, och de två männen enades om ett byte: Lursjöholm mot Köpmangården i Skillinge.
I och runt denna diversehandel, som saluförde allt från spannmål till dynamit, tillbringade sonen Stig Ekström sina tonår och fick tidigt ta ansvar, då han förlorade sin far redan som 17-åring.
Sitt verkliga kall fann Stig dock inte förrän 20 år senare, då han under en tid jobbade i systern Rut Lundgrens gårdsbutik i Gårdstånga utanför Lund. I samband med en brand på gården kom en försäkringsman och en mäklare från Lund på besök. Den senare imponerades så pass av Stigs förhandlingstaktik att han erbjöd honom ett jobb.
Efter ett år som anställd i Lund drog Stig igång en egen mäklarfirma i Skillinge, med kontor på Köpmangården: Affärsförmedlingen Stig Ekström. Testamenten, bouppteckningar och inkassoverksamhet ingick i paletten men huvudinriktningen var att förmedla fastigheter.
Den lokala konkurrensen kom från en revisor i Simrishamn och en polisman i Brantevik, som båda jobbade deltid som mäklare bredvid sina ordinarie arbeten, att jämföra med dagens elva mäklarfirmor med totalt 35 mäklare, varav många fostrats hos Mäklarna Ekström.
1956 var Köpmangården fortfarande i familjen Ekströms ägo och här bodde och verkade Stig med fru och fem barn. Han var skicklig på sitt yrke och sålde hus i en mängd väl jämförbar med dagens mäklare, även om köpesummorna förstås låg på en helt annan nivå. Uppdragen kunde tas in på en servett och avtalen slutas med ett handslag.
Då var Österlen en jordbruks- och lantbruksmarknad, i dag är det en av landets främsta livsstils- och fritidsmarknader. En anmärkningsvärd förändring på relativt kort tid och Mäklarna Ekström har stått mitt i den.
Redan 1957 sålde Stig Backåkra till Dag Hammarskjöld, vid tiden FN:s generalsekreterare och ledamot i Svenska Akademien, och fler kända och kreativa personer har därefter genom Mäklarna Ekströms försorg hittat sina hem på Österlen. Kulturpersonligheterna och konstnärerna har format bilden av bygden och stärkt dess attraktionskraft.
– När Stig sålde till Jan Malmsjö på 60-talet konstaterade han att nu var Österlen upptäckt, säger Tor Ekström, Stigs äldste son och den som länge kom att vara företagets främsta företrädare och ansikte utåt.
Den som bara är bekant med den nutida Tor, jovialisk och lättsnackad samt full av anekdoter, har nog svårt att föreställa sig den blyge, unge man som gav sig in i mäklarbranschen i slutet av 60-talet. Han var så tyst och försynt att hans far tvivlade på hans förmåga.
Den uppfattningen kom på skam när Tor i samband med att föräldrarna var iväg på en kort resa 1969 lyckades sälja både sitt första och andra hus, i Hannas respektive Skillinge. När pappan kom hem hade sonen dragit in 3 500 kronor till firman.
– Då berömde han mig och sa att jag nog skulle klara av det här ändå.
Att Tor började hjälpa Stig och slutligen tog över firman som 21-åring 1970 bottnade i faderns sviktande hälsa, som bland annat berodde på ett alldeles för kraftigt drickande.
– Pappa var en helt underbar man och väldigt barnvänlig. Som barn kelade vi itu hans kostym. Jag har många fina minnen av honom. Men när han hade druckit kände man inte igen honom. Jag är absolutist och det är för att pappa var periodare. Vad andra gör bryr jag mig inte om, men jag är jätteglad för att jag själv har valt den linjen, säger Tor.
Under skoltiden var Tor inte den som fick de högsta betygen, men på fotbollsplanen var han känd som Skillinge IF:s skyttekung.
Hemlängtan blev dock för stark för att satsa på storstadsklubben. Där hemma fanns både hans älskade fru Lena, som han hade träffat en tid tidigare, och sin käre bror Tom.
I mäkleriet fann Tor sin andra stora förmåga i livet. Från start hade han Lena vid sina sida som likvärdig delägare, vilket han själv insisterade på. Tillsammans förvaltade och utvecklade de verksamheten som Stig en gång startat. För Tor blev följden ett växande självförtroende och 1979 blev han också efter en tids brevstudier auktoriserad mäklare.
Tor förställer sig aldrig. Den värme och omtanke som han utstrålar kommer djupt inifrån. Genom att vara sig själv har han en förmåga att skapa förtroende hos både köpare och säljare. Tillit är det vackraste ord han vet. Redan när han tog realen 1966 röstades han fram av de fem avgångsklasserna som bästa kamrat.
– Mitt livs stoltaste ögonblick! Det är den absolut finaste utmärkelse jag har fått.
Tors minne tycks också fungera som en ständigt tillgänglig databas. När han träffar en kund från många år tillbaka vet han ofta inte bara vem den personen är, han minns också kundens övriga familj och bekantskapskrets. Det som en gång har gått in går aldrig ur. Kanske måste minnet skakas i gång ibland, men därefter öppnar sig en hel värld.
– När jag tog över firman sa far: ”Nu, min pojke, gäller följande: om du tjänar en krona eller hundratusen, om du säljer till fattig eller rik, moderat eller kommunist, får du fan i mig inte göra någon skillnad!”, och det har jag haft med mig hela tiden.
I många år drev Tor och Lena firman själva. Det kom att ändras efter en mäklarkonferens 1985, då Tor under en simtur träffade på närmaste konkurrenten Mats Uppvik. De var verksamma på varsin sida om Simrishamn, Tor i Skillinge och Mats i Kivik, och där och då enades de om att öppna ett gemensamt kontor på centralorten.
Efter ett år hade de över tio anställda och saluförde inte bara bostäder på Österlen, utan också platsen som sådan. De gav ut broschyrer helt utan hus, enbart i syfte att lyfta fram Österlen som det rätta stället att vara på.
De öppnade till och med ett kontor i Stockholm, där de under några år sålde hus åt kunder som de hade lärt känna på Österlen. I stora annonser i rikspressen deklarerade de: ”Nu kommer mäklarna till stan!”.
När de skulle ge sin gemensamma firma ett namn skämtade de om att kalla den för Mäklarna Kent och Glenn, efter de två cigarettmärkena. Det blev ett begrepp som fastnade.
– När vi var utomlands kunde vi ringa hem och säga: ”Hej, det är Kent och Glenn”, säger Tor, skrattar gott och tillägger:
– Vi rev upp damm omkring oss. Om Österlen blev stort på 60-talet var det inget emot vad vi åstadkom under våra sex år tillsammans. Det var en väldigt rolig tid. Han kallades för vd:n och jag för lillchefen. Vi var båda mitt i livet. Det var helt fantastiskt. Sådana lirare vi var!
Än i dag har de en nära relation och Tor betraktar Mats nästan som en andra bror. Samarbetet tog dock slut i början av 90-talet, då Tor köpte ut sin kollega.
Det var en brytningstid även på andra sätt. Bankkrisen slog till med full kraft, med kraftigt höjda räntor, sjunkande fastighetsvärden och svårsålda objekt som följd. Affärerna fick sig en kraftig törn och stressen var stor. Det såg ut som slutet.
Hos Tor tog det sig uttryck i rent kroppsliga symtom och för att slippa gå i konkurs lyckades han förhandla sig till ett personligt banklån på två miljoner kronor med sitt hus som säkerhet. Det var ett mycket stort risktagande, men det hjälpte honom ur krisen.
Nästa stora sorg kom 2003, då Lena alldeles för ung gick bort i cancer, precis som Tors mamma hade gjort på 70-talet. Tor kämpade vidare, men det började bli dags att lämna över till nästa generation. Frågan var bara till vem av de fyra barnen.
Sonen Marcus Ekström har varit säker på en sak i hela sitt liv: att han ska ägna sig åt att göra affärer. Genom livet har han sålt allt som går att sälja: fröer, julkort, egenhändigt fångad fisk.
När han gick i femman hade han samlat ihop 500 kronor och köpte sina första aktier. Två år senare önskade han sig en brevkurs i export och import, totalt 24 pärmar att plugga in. Att han skulle gå ekonomisk linje på gymnasiet var självklart ända sedan mellanstadiet.
– Det handlar nog både om uppväxten i en företagarfamilj och gener. På pappas sida har vi ju alltid varit handlare, säger han och konstaterar att två av hans syskon också är framgångsrika egenföretagare och att hans ena syster visserligen är anställd diakon men oerhört driven med ständig vilja att förnya sin verksamhet.
Precis som Stig en gång gav Tor några visdomsord på vägen gav den senare en uppmaning till sin äldste son: ”Gå din egen väg, gå inte i koppel”. Tor har också alltid varit tydlig med vikten av att behandla alla lika, alltid stå upp för de svaga och vara en god kamrat. Även det är ett mantra som har etsat sig fast hos Marcus.
Efter gymnasiet gav han sig av till Tyskland, där han gick en språkkurs och även jobbade ett halvår i en klädbutik. Det lade grunden till det råd han nu skickar vidare till sina egna barn: ”Ge er ut, upptäck världen och se annat i livet!” Även om man en dag, precis som Marcus själv, återkommer till hembygden ger det givande erfarenheter att bära med sig.
Egentligen hade inte Marcus tänkt plugga vidare på högskola eller universitet, men i slutändan blev det ändå två års ekonomistudier i Halmstad, ytterligare ett år i Tyskland och ett och ett halvt år på Handels i Göteborg. Examensarbetet skrevs för Andersen Consulting, nuvarande Accenture, vilket prisades och ledde till ett erbjudande om anställning.
På Accenture träffade han också sin fru Anne, som anställdes årsskiftet 2005/2006. Redan innan hon började blev hon medbjuden till företagets julfest och det var där de blivande makarna möttes och fattade tycke för varandra.
De hade byggt upp ett gemensamt liv i Stockholm, köpt villa på Lidingö och fått sitt första barn, när Marcus en kväll fick ett avgörande telefonsamtal från sin far.
Tor hade först vänt sig till yngste sonen John, men han hade nyligen startat det numera globala modeföretaget John Henric tillsammans med vännen Nicklas Nordbergh och var inte intresserad. Däremot tyckte han att Tor kunde fråga Marcus i stället.
– Jag och Anne hade drömt om Österlen ett tag, även om vi inte hade tänkt oss just mäkleri, utan någon annan verksamhet. Då ringde pappa. När vi hade pratat klart visste jag vad vi skulle göra. Varför hade jag inte tänkt på det tidigare?
2010 tog Marcus över familjeföretaget och precis som för föräldrarna var det självklart att ha hustrun som jämlik delägare och kompanjon. Anne ansvarar för ekonomi och personalfrågor.
– Att flytta hit och ta över firman var speciellt. Vi hade ju båda karriärer på gång i Stockholm. Ändå fanns det ingen tvekan. Vi kände båda att det var något som vi ville göra. Det var kul att bli egenföretagare och Österlen erbjöd god livskvalitet, säger hon.
Hon medger att det trots allt kändes lite läskigt. Steget var långt från hennes rötter i Finland. Det var också en stor skillnad på att vara en kugge i ett multinationellt företag och att bli egenföretagare på landsbygden. Därför fick hon Marcus att lova att hon hade vetorätt att avbryta satsningen om det inte kändes helt rätt, men den har hon aldrig använt.
– Det blev precis så bra som vi hoppades på och drömde om.
För att bli mäklare behövde Marcus komplettera sin utbildning. Mäklarutbildningen är i grunden två år, men vissa delar kunde han tillgodoräkna sig från tidigare studier och resten läste han in på dubbel fart, så han var klar på lite mer än ett halvår.
På dagarna sitter Marcus och Anne mitt emot varandra på kontoret och på kvällarna har de ett privatliv ihop med tre barn med en massa aktiviteter. Jobb och fritid flyter ihop, precis som det en gång gjorde för Tor, som fortfarande är aktiv i firman.
Marcus minns hur pappan långt före mobiltelefonerna var ständigt nåbar. Kontoret hade två telefonnummer och han kunde sitta med en lur i varje hand. När han gick hem växlade han över numren till bostaden, där det fanns 13 telefonuttag med olika linjer.
– Det är en livsstil, säger Marcus.
Under hans och Annes tid i företaget har mycket hänt. Dels den allmänna utvecklingen av branschen, med allt från nya digitala verktyg till att det i dag ställs höga krav på kundkännedom, åtgärder mot penningtvätt, energideklarationer för alla hus och strikt journalföring. Dels de beslut som de själva har fattat för verksamhetens inriktning.
Företaget har skapat en ny, genomtänkt identitet, manifesterad i en modern grafisk profil. Den långa erfarenheten är viktig att lyfta fram. Samtidigt är det minst lika betydelsefullt att vara ett med tiden, att inte fastna i det förgångna, utan ständigt blicka framåt.
Under pandemiåren sattes verksamheten verkligen på prov. Rådande ränteläge och konjunkturer har alltid påverkat bostadsmarknaden, men dessa år var exceptionella, från djupaste kris till rekordförsäljning.
Efter en mindre nedgång 2013, en fördröjd effekt av finanskrisen 2008, hade det varit en rad perfekta år med låg ränta, lagom stort utbud och en liten prisuppgång varje år. I mars 2020 stannade allt av och ovissheten var stor.
Mäklarna Ekström var beredda på att kämpa för att överleva. Visst fick de slita hårt, men inte på det sätt som de först hade trott. Redan senare under våren började försäljningen gå uppåt igen för att sedan fullständigt explodera.
– 2021 spårade det ur fullständigt. Jag har aldrig jobbat så mycket och sålt så mycket hus. Jag hade Hagalid i Hagestad radby, som var Sveriges mest klickade objekt på Hemnet två veckor i rad. Där hade jag 512 registrerade spekulanter och till första visningen kom 90 personer. Jag stod där i fyra och en halv timme och släppte in några sällskap i taget. Budgivningen gick upp till över 100 procent av utgångspriset. Jag kommer aldrig att vara med om något liknande igen, säger Marcus.
Under hans och Annes ledning har Mäklarna Ekström också börjat expandera, lokalt i Ystad och Tomelilla men även i Malmö, Ängelholm och snart även Landskrona.
2024 kom Sparbanken Syd in som delägare på 50 procent, vilket har gett företaget ytterligare muskler. Nu expanderar banken och mäklarfirman hand i hand på nya marknader.
Mäklarna Ekström har i dag 16 medarbetare, varav 13 mäklare, och fler är på väg in. Ambitionen är att vara 30 mäklare år 2030, både genom att öppna nya kontor och utveckla de befintliga. Samtidigt är det viktigt för Marcus att värna den familjära känslan och Mäklarna Ekströms oberoende.
Fortfarande har han mandat att gå sin egen väg. Den kärlek och de starka familjeband som en gång skapade företaget, samt ambitionen att behandla alla lika, lever kvar och vårdas ömt.
– Det är en utmaning när vi växer, men vi vill inte ha någon löpande band-verksamhet. Våra processer är skapade av oss själva över generationer för att funka just för oss.
TEXT: Johan Bentzel | FOTO: Rebecca Wallin
