Genom att besöka platser, fysiska och mentala, som få har undersökt litterärt förut tar sig författaren Susanna Alakoski ofta till det vägskäl där litteraturen möter verkligheten. I många fall leder det till insatser som sträcker sig långt utanför boksidorna.
Susanna Alakoski har en speciell utstrålning, en känsla av att äga ögonblicket, ett slags självklar pondus som kommer med erfarenhet och tillit till den egna förmågan. Hon talar varmt om sina hjärtefrågor och framstår som trygg i sig själv. Att nå hit har tagit tid.
Hennes uppväxt har tröskats många gånger. I det här samtalet blir den inte mycket mer än en fotnot, en fond till allt annat i livet, men det är klart att barndomen har påverkat henne.
Skildringen i debutromanen ”Svinalängorna”, om uppväxten i ett missbrukarhem med finska föräldrar i 60- och 70-talets Ystad, är en västanfläkt av hur det verkligen var. Samtidigt är det tydligt att minnena inte hemsöker henne. Det var länge sedan nu.
– Många pratar om försoning. Jag talar hellre om förlikning. Vi behöver inte förlåta eller försonas, men vi behöver åtminstone förlikas med det som har hänt i våra liv. Nu fick jag den barndom som jag fick, med mängder av sociala svårigheter, men den definierar mig inte.
När Susanna debuterade och slog igenom som författare 2006 var hon 43 år, mitt i livet, jordad i ett långt yrkesliv och en familj med tre barn. Utifrån såg det kanske ut som om hon kom från ingenstans. Egentligen var det frukten av många års slit. Hon skrev aktivt redan som barn och kände tidigt vad hon var ämnad att göra. Ändå fick hon leta länge efter rätt uttryck.
I slutet av 80-talet sökte hon sig till Skurups folkhögskolas skrivarlinje. Där träffade hon maken Mats Söderlund, också han författare. Krasst, om än muntert, konstaterar Susanna att maken en kort tid senare debuterade med diktsamlingen ”Det står en pöbel på min trapp”, medan hon själv började föda barn. Men skrev gjorde hon, utan uppehåll, alltmedan vardagen rullade på.
Länge såg hon sig som prosalyriker. Hon trivdes med det kortfattade och avskalade. Att skriva en roman kändes som ett för stort projekt. Hennes första manus blev refuserat men var ändå tillräckligt intressant för att Bonniers skulle skriva ett utförligt utlåtande. Det blev starten på en sällsynt relation mellan förlaget och den outgivna författaren.
I 15 år bollade Susanna sina texter med samma förläggare, som såg en potential men uppmuntrade henne att skriva prosa i stället. Stoffet var hela tiden detsamma, men först när det utvecklades till en roman blev det antaget.
En olycka hade oväntat gett henne den tid hon behövde. I ett ogenomtänkt ögonblick försökte hon kliva upp från en stol genom att svinga sig över stolsryggen. Det blev inte så graciöst som hon hade tänkt sig. Hon fastnade, föll och slog sig så pass illa att hon blev sjukskriven. Under konvalescensen färdigställde hon boken.
Susanna tog inte genombrottet för givet och förväntade sig inte heller att framgången skulle fortsätta. Inget skulle förändras, lovade hon sina barn, även om det mitt i turbulensen kanske blev lite mer pizza än normalt.
– På det sättet är jag tacksam att jag debuterade sent. Att mitt liv på många sätt har varit väldigt vanligt. För mig är succén på något sätt fortfarande ofattbar. Jag hade gärna gjort som idrottarna och sprungit med en flagga. Det var verkligen ”tjoho”, men så funkar det ju inte. Ärligt talat tror jag att jag har firat för lite.
Som populär författare, dramatiker, föreläsare och krönikör har hon många verk att vara stolt över, men hennes största bedrift är något annat: att hon har brutit det sociala arvet. Hennes egna barn har haft en helt annan uppväxt än hon själv, harmonisk och stabil. Med självklarhet har de gått vidare till högre studier.
– Det har också varit mitt mål, att ge dem en trygg grund att stå på.
I över 30 år bodde Susanna och Mats i Stockholm, trots att de egentligen bara hade tänkt stanna där i fem år. Uppbrottet kom först efter att barnen hade flyttat hemifrån.
2017 slog sig makarna ner i Gröstorp utanför Simrishamn. För Susanna blev det en återkomst till de forna hemtrakterna, medan Mats kom ännu längre bort från sin norrländska barndomsbygd.
– Det stod mellan Västerbotten och Österlen. Österlen segrade. Men på något märkligt sätt känner sig Mats väldigt hemma här. Det är något med det här landskapet som går ihop med fjällen. Jag tror att det har att göra med vidderna och horisonten. Att man ser långt, helt enkelt. Han säger också att han kan känna en samhörighet med människorna som bor här.
Trädgården är fylld med fågelholkar. Susanna skämtar om att de nästan har fler holkar än vänner. Till dessa letar sig allt från pärlugglor till rödhakar. Andra djur hälsar också på; nyligen klev en älg in på tomten.
En vanlig dag går Susanna upp klockan halv sju. En timme senare sitter hon vid datorn. Förr kunde hon tillbringa tolv timmar framför skärmen. Den tiden är förbi och hon medger att hon saknar det, men åldern tar ut sin rätt. Hon behöver resa sig och röra på sig.
De dagliga promenaderna är ett måste. Även då umgås hon med och bearbetar sitt material. Så även om de långa skrivpassens tid är över rullar den kreativa processen på i stort sett varje vaken timme.
Hon har alltid flera parallella projekt på gång – den senaste tiden en antologi, en roman och en pjäs – och sprider gärna ut anteckningar, arkivmaterial och andra dokument i rummet. Bland annat därför vill hon inte ta emot i hemmet. Det skulle vara som att låta någon kliva rakt in i hennes hjärna, påpekar hon och brister ut i ett skratt.
I stället möts vi i en kurslokal på Regementsgatan i Simrishamn, där Österlen Poesi & Prosa har sitt högkvarter. Här har Susanna och Mats bedrivit skrivarkurser, retreater och litterära salonger sedan två år tillbaka, men till sommaren ser andra tidskrävande åtaganden ut att tvinga fram ett längre uppehåll.
– Vi lämnar med en sorg i hjärtat, men vi kan ju inte betala hyra för en lokal när vi inte har någon verksamhet.
Däremot fortsätter makarna sitt samarbete med Dag Hammarsköljds Backåkra kring litteraturfesten Backåkra Poesi & Prosa, som är inne på sitt femte år. Under två dagar i slutet av augusti gästar nordiska författare Österlen för att tala om sina verk.
– Vi har ett stort nätverk av kollegor, som vi både beundrar och tycker är roliga att lyssna på. Så varför inte även bjuda in publiken? Platsen passar verkligen väl. Dag Hammarsköljd var en litterär politiker och hans ande vilar över festen.
Under det gångna året har Susanna använt Österlen Poesi & Prosas lokal till att samla 24 socionomer från olika delar av landet, som under hennes ledning har skapat den aktuella antologin ”Lyckade ärenden i socialtjänsten”.
Bokidén har hon burit på länge. Genom åren har hon förgäves försökt förmå andra att förverkliga den. Till slut återstod att ta tag i projektet själv.
Det viktiga var att finna socionomer som bar på goda berättelser från yrkeslivet, inte huruvida de var vana skribenter eller inte. Susanna har handlett dem genom hela processen.
– Jag är ju själv socionom från början och har många gånger tänkt att inte ens socionomernas barn vet vad de gör på jobbet. Det finns så många diskussioner om socialpolitik och folk förstår inte alltid hur komplext det är. Därför vill jag att den här boken ska finnas, för att skapa en inblick.
Susanna finner ofta på detta sätt ämnen som få har brytt sig om men som det finns ett uppdämt behov av. Den nämnda antologin har lett till att hon är bokad till en lång rad konferenser framöver. Men det är bara ett av många exempel.
Sverige definierades under lång tid av sina tunga och framgångsrika industrier, vilket har skildrats i många litterära sammanhang. Textilindustrin, som var minst lika viktig, har däremot inte lyfts fram på samma uttömmande vis, sannolikt för att den främst befolkades av kvinnor.
Susanna har målmedvetet ägnat sig åt att täppa igen detta hål och i romanform berätta textilindustrins historia från förra sekelskiftet fram till våra dagar, vilket med hennes egna ord var ”öppet mål”. Idén kändes given, ändå hade ingen tagit sig an den förut.
I höst kommer den fjärde och sista delen i den så kallade ”Bomullssviten”, uppkallad efter den första romanen i serien, ”Bomullsängeln” från 2019. Böckerna, som följer fyra generationer kvinnor i Finland och Sverige, är kulmen på ett par decenniers efterforskningar. Projektet har löpt vid sidan av allt annat som Susanna har gjort och skrivit.
– Jag började med det här för att min mormor jobbade i en textilfabrik i 50 år, men hon berättade inte om en enda arbetsdag i sitt liv för mig och jag frågade aldrig heller. Så hon gick i graven med ett stort tomrum efter sig. Straffet för den underlåtenheten från min sida blev att jag fick rota i arkiv i 20 år i stället för att prata med henne.
I arkiven har Susanna hittat massor av gamla foton på både män och kvinnor. De förstnämnda är direktörer och förmän och ofta namngivna, medan kvinnorna i princip alltid är anonyma.
Ursprungligen hade Susanna inte tänkt fortsätta fram till nutid, men under resans gång insåg hon att det nog skulle dröja ganska länge för den moderna textilindustrin, det vill säga dagens era med outsourcing i låglöneländer, att skildras i litteraturen. Därför var det lika bra att fullfölja det hon redan påbörjat.
Bokserien har blivit en stor succé och översatts till en lång rad språk, men om debutromanen tog tid på sig att falla på plats, tog det nästan längre tid för den här sviten att finna sin form.
Materialet var så stort att Susanna först inte visste hur hon skulle omvandla det till litteratur. Skrivkrampen satte in, vilket tvingade henne att göra något hon normalt aldrig gör: skriva ett synopsis, det vill säga en färdväg för romanen. Normalt kastar hon sig bara in i berättelsen och ser vart den för henne.
– Mats hade gjort synopsis när han skrev trilogin ”Ättlingarna”. Ironiskt nog småföraktade jag det och tänkte typiskt killar. Jag gick hellre på intuition, men han uppmanade mig att göra ett synopsis och nu är jag mycket tacksam för det.
Susannas starka engagemang och sociala patos löper som en röd tråd genom hennes författarskap och vidare ut i samhället. Litteraturen blir ofta en språngbräda till verkliga sociala insatser, allt från anhörigverksamheter till åtgärder mot barnfattigdom.
Snart ska hon också samarbeta med Borås Textilmuseum kring ett nordiskt textilseminarium, vilket aldrig har gjorts förut.
– Att få göra något slags nytta är värdefullt för mig. Det är litteraturen när den fungerar som bäst.
TEXT: Johan Bentzel | FOTO: Rebecca Wallin
