Efter en lång karriär som skådespelare har Niklas Engdahl på senare år blivit allt mer folkkär och igenkänd, inte minst efter uppmärksammade roller i ”Bonusfamiljen” och ”Whiskey on the Rocks”. Han är också en framgångsrik inläsare av ljudböcker. Varför har han då blivit delägare i ett bolag som på sikt riskerar att göra honom själv överflödig?
Det är något som händer i kroppen när Niklas Engdahl kliver av bussen i Skillinge och börjar den korta vandringen till fritidsbostaden, som ligger längst in bland de trånga, stenlagda sträddena, nästan som en undanskymd oas mitt bland all bebyggelse.
Axlarna åker ner. Pulsen blir långsammare. Andningen blir lättare. Det vida havet breder ut sig åt ena hållet, skogen åt det andra och i övrigt bara böljande fält och ängar. Möjligen är det så långt från hetsen i Stockholm det går att komma.
– Österlen är en del av mitt hjärta, konstaterar Niklas.
Huset är mysigt och ombonat med ett ganska litet kök samt ett antal sovrum och gemensamhetsytor både på bottenplan och en trappa upp.
Det gäller att huka sig när man går mellan rummen och i samtliga dörrposter hänger en färgglad tyglapp som en varningssignal. Det sistnämnda är ett relativt nytt påfund av Niklas syster efter att brodern, som är ganska lång, i åratal har slagit i huvudet i varenda dörrpost vid upprepade tillfällen – med smärta och allehanda svordomar som följd.
– Lapparna har verkligen hjälpt mig. Inte en enda smäll har jag fått sedan de kom upp.
Niklas har räknat ut att han har bott på omkring 25 adresser i sitt liv, men huset i Skillinge har varit en fast punkt sedan sjuårsåldern och en plats som han alltid har kunnat återvända till.
Föräldrarna tillhörde en vänkrets, där bland andra Göran Fristorp och Loa Falkman ingick, som alla sökte sig till Österlen i början av 80-talet. Formellt ägs huset av Niklas mamma, men Niklas och hans två syskon med familjer turas om att vara där och ta hand om underhållet.
Efter sin skilsmässa för tre år sedan har Niklas tillbringat ännu mer tid i Skillinge, nästan fyra månader om året. Just den här vändan har han bjudit med sig en grupp vänner som han ganska nyligen har lärt känna genom quizkvällar på Restaurang Knut i Stockholm.
Niklas beskriver Olof Röhlander, som håller i quizet och till vardags jobbar som inspirationsföreläsare, som en matchmaker. Han tycker om att presentera personer som han tror ska funka ihop för varandra, och i det här fallet har han prickat helt rätt.
Kompisgänget har aldrig varit på Österlen förut. Med spänd förväntan och entusiasm ser Niklas fram emot att få öppna den mörka trägrinden in till trädgården och bjuda in besökarna i sitt paradis på jorden. Under de intensiva dagarna väntar både några rundor på golfbanorna Lilla Vik och Djupadal och ett besök på Skillinge Hamnkrog.
– Det ska bli så himla roligt. Jag vill verkligen visa upp den här platsen där jag har vuxit upp, för jag vet att de kommer att älska den.
Niklas har en stark integritet. Inte på ett slutet sätt, han pratar gärna om sitt yrke, men när det kommer till privatlivet är han mer restriktiv. Inte minst värnar han om människorna i sin närhet. De har inte valt rampljuset och det är inte hans sak att indirekt föra deras talan.
Han berättar i alla fall att han har en nära relation med sina två döttrar, Olivia-Li och Vega, och att Skillinge har blivit en lika viktig plats för dem som för honom. Det gläder honom att ytterligare en generation har tagit Österlen till sitt hjärta.
– Min pappa, som dog hastigt för fem år sedan, har tillsammans med mamma skapat den här platsen åt oss.
I tidiga 20-årsåldern medverkade Niklas i tv-såpan ”Vänner och fiender” i rollen som Toni Silvestri och har sedan examen från Scenskolan i Göteborg 2002 synts i många tv-serier och filmer, däribland ett antal Beckfilmer och den omdiskuterade tv-serien ”Whiskey on the Rocks”.
Sitt breda genombrott fick han som Henrik Hörstadius i dramaserien ”Bonusfamiljen”, som via Netflix har nått långt utanför Sveriges gränser och inte minst förbluffat tv-publiken i Sydamerika.
– Men redan före ”Bonusfamiljen” började jag märka att jag fick respons av vissa människor, som kom fram till mig på gatan. Till 99 procent är folk alltid vänliga och fina. Det är jag otroligt tacksam för. Tveka aldrig att gå fram till någon, om det så är en skådespelare eller musiker, om du vill säga något snällt till den personen. Man blir jätteglad.
Redan i skolåldern tyckte Niklas att skådespeleri var kul, även om han inte riktigt förstod vad det innebar att leva som skådespelare.
Ibland tänker han att han valde yrket för sin mormors skull. Hon var den enda i släkten med erfarenhet av skådespeleri efter några år på Helsingborgs stadsteater på 40-talet. Hon fick dock sparken av Ingmar Bergman när han kom dit som ung teaterchef, vilket hon aldrig förlät honom för. Senare blev hon logoped och undervisade även på Scenskolan i Stockholm.
På gymnasiet hade Niklas också en dramalärare som uppmärksammade hans talang. Det var betydelsefullt att bli sedd och bekräftad och någonstans där började tankarna på en skådespelarkarriär ta form.
Efter att ha fått ett jobb som KAS-anställd producent på Teater Aurora i Stockholm lyckades han nästla sig ur militärtjänstgöringen som plutonsbefäl på KA3 Fårösund, trots att försvarsmakten ursprungligen vägrade släppa iväg honom.
– På en vecka lyckades jag fixa frisedel. Jag jobbade hårt för den. Det var verkligen en skådespelarinsats värd namnet. Jag ljög att jag hade dålig hörsel, att jag var dålig i magen och att jag inte kunde sova. Befälen förstod att jag skulle sprida dålig energi. Så det var en rätt tuff vecka, där jag var väldigt utsatt, säger Niklas men betonar att motivationen var så stark att han bara körde på tills han fick som han ville.
Ganska snart efter KAS-tjänsten fick han rollen i ”Vänner och fiender” och sedan ser det, i vart fall för en utomstående, ut att ha rullat på rätt bra. När han som 23-åring kom in på Scenskolan på tredje försöket skrevs han visserligen effektivt och abrupt ut ur tv-såpan, men efter examen kom nya roller i en strid ström.
Trots det medger Niklas att skådespeleri är ett svårt yrke att ta sig fram i. Inte blir det lättare av att han saknar den kärlek till teatern som han menar egentligen är ett måste. Om han själv får välja agerar han helst framför en kamera, även om det händer att han ställer sig på en scen. Senast var i pjäsen ”Sviten” på Intiman i Stockholm, som hade premiär 2022.
Han känner att teatern ofta inte når den publik som han och även många av kollegorna vill nå eller ser framför sig när de repeterar, även om just ”Sviten” var ett undantag.
På många sätt har teatern tyvärr förlorat sin relevans som skildrare av samtiden, menar Niklas. Den funktionen har i stället tagits över av ståuppkomiken, men den genren vågar han inte själv ge sig på. För hans del funkar film och tv funkar bättre.
Alltjämt i dag, när han har passerat 50-strecket med en flera decennier lång karriär bakom sig, brottas han med vad han ska bli när han blir stor. Men han har sina aningar, påpekar han något kryptiskt.
– Att arbeta i ett konstnärligt yrke innebär inte alltid att man är en konstnär. Man blir snarare en hantverkare som får vara med i konstnärliga sammanhang. Genom mitt jobb får jag också tillträde till människor och rum som jag aldrig hade fått annars. Det är enormt berikande, säger han och tillägger:
– Det roliga är att lägga in mina egna erfarenheter i de roller jag gör. Mitt ansvar är att berätta om vem jag är här och nu. Då blir det också bra. Jag tycker om att jag kan berätta en berättelse som fastnar hos andra och som får dem att börja reflektera över saker. Det märks direkt om man bara kastar sig in i en roll utan att veta vad man gör.
Särskilt framgångsrik har Niklas varit som inläsare av ljudböcker. Flera gånger har han nominerats till och dessutom vunnit Stora Ljudbokspriset. Vid det här laget har han läst in omkring 130 böcker och är mycket uppskattad. Denise Rudberg och Lars Wilderäng är exempel på författare som har använt hans tjänster.
I Niklas fall är nyckeln till framgång dels hans djupa och behagliga röst, som på senare år har gått allt mer från baryton till bas, dels det medvetna valet att alltid låta texten tala för sig själv. Han läser in texten ganska rakt, utan att spela en massa roller.
– Det är kul, för det är en ganska stor variation på böckerna, vilket ger mig ett slags bildning på köpet. Dessutom är det en jättebra inkomstkälla.
Ändå gick Niklas i höstas in som delägare i ett bolag, Voxifyer, som på sikt riskerar att göra honom själv överflödig.
Affärsidén är att med hjälp av artificiell intelligens (AI) revolutionera röstteknologin och samtidigt säkerställa att varje röst värderas, skyddas och belönas. De AI-genererade rösterna används till spel, underhållning, ljudböcker, film, reklam och läromedel samt inte minst som hjälpmedel.
– Det ger många möjligheter. Om du vill få tidningen uppläst på väg till jobbet kan du välja vem som ska läsa upp den för dig, säger Niklas.
Voxifyer slår vakt om att personerna som har lånat ut sina röster ska behålla kontrollen och få rättvis ersättning för sina AI-klonade röster. En av dem är Niklas själv. Hans röst var den första som bolaget byggde en ordentlig kloning av och när han spelar upp exempel, såväl på svenska som en lång rad andra språk, går det knappt att höra att de är AI-genererade.
Det här är inte en utveckling som går att stoppa, betonar han, frågan är egentligen bara när den slår igenom på bred front. För hans del handlar det om att ha ödet i sina egna händer, omfamna tekniken och bli en del av framtiden, snarare än att sitta passiv och vänta på att oundvikligen konkurreras ut.
– Min roll är att vara en kvalitetssäkrare och jag är väldigt tacksam för att jag har fått gå med i det här. Det gäller att hänga på när det händer. Det ger mig jättebra förutsättningar att kunna använda mig av det som är min unika begåvning, säger han och fortsätter:
– Visst, jag vet att jag på sätt och vis blir en quisling i branschen. Men den här plattformen handlar om att rösterna går via oss med ett etiskt förhållningssätt i botten. Din röst kommer exempelvis inte att användas till att sälja vapen.
Kanske är Voxifyer det slutliga svaret på vad Niklas ska göra när han blir vuxen? Niklas skrattar till och nickar:
– Ja, det är lite grann en del av planen.
TEXT: Johan Bentzel | FOTO: Rebecca Wallin
