Rolf Lassgård låter lustens låga brinna

Rolf Lassgård

• Yrke: Skådespelare

• Aktuell: Tv-serierna ”Händelser vid vatten” och ”Exit” kan för närvarande ses på SVT Play. Filmerna ”Andra akten” och ”Kärleksbevis” finns att hyra på streamingtjänster, där även många av Rolf Lassgårds övriga filmer är tillgängliga.
• Ålder: 68 år.
• Bor: Strax norr om Lövestad.
• Familj: Tre barn, tre barnbarn, flickvän.
• Utbildning: Scenskolan i Malmö 1975–1978.
• Hollywooderfarenhet: Rollen som den norske vetenskapsmannen Jørgen Asbjørnsen i ”Downsizing” (2017) mot bland andra Matt Damon och Kristen Wiig.
• Antal Guldbaggar: Två (”Min store tjocke far” och ”En man som heter Ove”), men nominerad sex gånger, senast 2021.
• Koppling till ishockey: Stor och engagerad Brynäs IF-supporter.


Efter en intensiv period ser Rolf Lassgård fram emot en lugn sommar i avskildhet. Men det är bara en tillfällig andhämtning. Snart väntar nya utmaningar, för än har inte lågan slocknat hos den folkkäre skådespelaren.

Det senaste året har Rolf Lassgård varit ständigt aktuell med den ena premiären efter den andra på både bio och tv. Det beror delvis på ketchupeffekten efter pandemin, och eftersom jobbet med en film inte tar slut på den sista inspelningsdagen, utan också kräver medverkan vid lanseringen, har Rolf haft fullt upp ganska länge.
När filmen ”Andra akten” hade premiär i februari hade han precis medverkat i både tv-serien ”Händelser vid vatten”, baserad på Kerstin Ekmans roman, och Richard Hoberts psykologiska thriller ”Kärleksbevis”, inspelad på Österlen.
Till det ska läggas att han fick dela en del av rampljuset med Tom Hanks, när ”A Man Called Otto” hade premiär i vintras och journalisterna ville tala om skillnader och likheter med den svenska filmversionen av Fredrik Backmans roman. Rolf har dessutom en roll i den norska tv-serien ”Exit”, vars tredje säsong började rulla på SVT i april.
Närmaste premiären i sikte är den danska dramakomedin ”Rom”, som Rolf har spelat in under våren, men den lär dröja några månader. Nästa projekt, en än så länge hemlig tv-serie, drar heller inte i gång förrän i höst. Så här och nu har Rolf inga förpliktelser alls och det tänker han ta vara på. Medievila, kallar han det och tycks få något rofyllt i blicken.
– Lika trött som jag själv kan bli på att prata med media, lika rädd blir jag att publiken ska tröttna på mig. Det är lite oflax att det kommer så otroligt mycket på samma gång.
Överlag känner Rolf att han vill ta det lite lugnare framöver. Han är i ett skede i livet där han behöver ha mer tid för sig själv. Han betonar att han faktiskt har uppnått pensionsåldern.
Därmed inte sagt att han tänker pensionera sig. Det är härligt med ett yrke där han kan utvecklas i takt med sin ålder. ”Rom” handlar exempelvis om ett par i övre medelåldern som ska fira sin bröllopsdag i den italienska huvudstaden, när en person från förr dyker upp och vänder upp och ner på tillvaron, och ”Andra akten” är också ett exempel på en film om livet längre upp i åldrarna.
– Många som går på bio i dag är just i andra akten-åldern. Därför borde det egentligen göras mer film för äldre personer. Tv-serier i all ära, som skådespelare får man tid att bygga upp en rollfigur under en längre tid, men som konsument kan jag själv längta efter historier som tar två timmar att berätta och sedan är de slut. Du behöver inte sitta igenom sju avsnitt med ett kvar och redan då börja misstänka att det kommer en andra säsong.
Kanske är det så att Rolf för närvarande befinner sig i sista avsnittet av en av de multipla säsonger som utgör hans liv, om än ett avsnitt med en rejäl cliffhanger och ett löfte om en spännande fortsättning. Att sluta finns inte på kartan. Hans insatser behövs – och efterfrågas.
Men att få lite tid i avskildhet är inte fel. Rolf har ett stort musikintresse och har med åren också utvecklat ett allt större intresse för växtligheten på den egna tomten. Nyligen högg han ner ett par stora askträd. Dels för att få mer sol på blommorna, dels för att skaffa ved inför vintern. Insatsen känns i axlarna, medger han, dock utan att klaga.
– Att ta hand om en trädgård och ett gammalt hus är en never ending story, men jag bara njuter av det.
Efter en skilsmässa för två år sedan bosatte sig Rolf permanent i fritidshuset i Skåne. Det har formen som en Skånelänga men är lite högre i tak. Tack och lov, poängterar den 1,93 meter långe Rolf, som kan stå upprätt i hemmet.
Uppländsk press påstår gärna att han bor på Österlen, men det vore tjänstefel av ett lokalt magasin att hävda detsamma. Möjligen kan husets placering strax norr om Lövestad omfattas av det något vidare begreppet ”Österlens närmaste omnejd”.
Det var långt ifrån självklart att en norrlänning som Rolf, född och uppvuxen i Östersund i Jämtland, skulle hamna i landets sydligaste landskap. För att förstå den processen behöver bandet backas ett halvt sekel bak i tiden, då han först gick tre år på scenskolan i Malmö och därefter jobbade fyra år på Skånska Teatern i Landskrona.
– Under de sju åren var jag aldrig över till den östra delen av Skåne, märkligt nog. Men när familjen flyttade till Gävle hade min dåvarande fru fortfarande band kvar till Skåne, så då började vi åka hit. Jag blev väldigt förälskad i trakten. I början hyrde vi hus, men sedan väcktes tanken på att skaffa något eget litet renoveringsobjekt. Lite naivt kanske, att renovera med 80 mils avstånd.
Rolf skrattar till men konstaterar också att den naiva drömmen inte var så tokig ändå. Nu har han tillbringat drygt 20 somrar i huset och den senaste tiden som sagt även resten av året. Att bli skåning på äldre dagar känns bra.
– Man kan gå tillbaka till norrlänningen i mig. Österlen ligger ju lite ”off” och det där ”offet” skulle jag vilja beskriva som att det här landskapet har en integritet som jag kan känna igen från norra Sverige.
Integritet är också något som Rolf värnar om när det kommer till honom själv. Han tar inte emot i sitt hem, utan på neutral mark i Kivik. Han är trevlig och tillmötesgående men aldrig självutlämnande. Personlig? Absolut. Privat? Helst inte.
Han vill inte att tv- och biopubliken ska färgas för mycket av personen Rolf, utan snarare se rollfiguren och hellre tolka in sina egna erfarenheter än något som de har läst om honom.
Genom åren har han ändå varit öppen med att han först ganska långt upp i vuxen ålder fick veta att den pappa som han vuxit upp med inte var hans biologiske far. Även nu pratar han en stund om detta.
Han förebrår ingen att det blev som det blev, utan konstaterar bara att situationen i Norrlands inland på 50-talet inte går att jämföra med dagens Sverige. Dessutom skapade han en bra relation med sin biologiske far, som löste sin tidigare frånvaro genom att bli en fantastisk farfar.
Så helt stängd är Rolf inte och vill heller inte vara det. Samtidigt visar han med små men tydliga medel var gränsen för öppenheten går.
– Jag kan väl avslöja min taktik: Jag ger lillfingret men behåller handen.
Intresset för skådespeleri vaknade redan i småskolan. Rolf var inte särskilt road av lektionerna, men hans svensklärare var listig. Hon lät eleverna slippa undan svenskan om de i stället skrev en pjäs eller en sketch. På så sätt sporrade hon deras kreativitet, samtidigt som de utan att inse det fick många av de där kunskaperna som skolan skulle lära ut.
Hon sådde ett frö, som slog allt djupare rot i den unge Rolf. Kanske var det därför han var extra mottaglig, när en teatergrupp under 70-talets gröna våg slog sig ner i byn Storhögen i Jämtland. I sena tonåren besökte Rolf kollektivet många gånger och fick en inblick i deras värld.
– När jag såg hur de levde vaknade min cirkusdröm. Jag fick en känsla av att om jag inte prövade detta skulle jag ångra mig under resten av livet. Det resulterade i att jag sökte till scenskolan några år senare, säger han och tillägger:
– I början drogs jag främst till det här att skapa ihop. Det var inte nödvändigtvis skådespeleriet det handlade om. Fascinationen var lika stor över att snickra rekvisita och scenografi. Men efter hand växte intresset för skådespeleriet. Det blev ett sätt att leva.
Sedan dess har Rolf i stor utsträckning låtit sig styras av lusten. Han beskriver det som att han har bevarat amatören i sig, den där oförställda glädjen över att få vara del av någonting större än en själv och bara få ha roligt.
– Det är som ett ljus som brinner i bröstkorgen och det är viktigt att hålla den lågan brinnande, annars kommer allt bara att gå på rutin.
Men visst har det hänt att lågan har falnat, framför allt kring millennieskiftet. Vid det laget var Rolf en välkänd och prisad skådespelare. Ändå var det något som kändes fel.
Han ställdes inför ett val. Antingen kunde han klampa vidare i invanda spår och låta den grå ledan skölja in över livet eller kliva åt sidan en stund för att få ett nytt perspektiv på tillvaron. Han valde det senare.
I dag konstaterar han att det nog till viss del var just kändisskapet och det omfattande filmandet under 90-talet som långsamt hade dränerat honom. Vetskapen om att han ständigt blev bedömd av andra satte sina spår. Han blev lite för självmedveten.
– I stället för att bara gå på den nakna lusten och kasta mig ut i något började jag tänka att så här kan jag ju inte göra, för vad ska folk tycka då. Men när jag tittar i backspegeln är det ju egentligen alla de där gångerna när jag har vågat utmana mig själv och vara som Bambi på hal is som jag också har varit som lyckligast.
Till dessa lyckliga stunder räknar han allt från årslånga teaterprojekt, som mynnat ut i sju timmar långa föreställningar, till rollen som den överbeskyddande mamman Edna Turnblad i musikalen ”Hairspray”.
Rolf har ingen lista över utmaningar som han hoppas ställas inför. Snarare handlar det om att fånga tillfällena i flykten, att ha tapperhet och sinnesnärvaro nog att tacka ja när ett udda erbjudande dyker upp.
– Det är likadant när jag får frågan om vilka drömroller jag har. Svaret är att jag inte har några. Snarare är det så att roller jag gör senare visar sig vara just drömroller. Jag visste inte vad Hairspray var när jag fick frågan. Men bara det faktum att regissören ringde och sa att han ville att jag skulle spela mamman gjorde mig nyfiken, vilket senare resulterade i modet att medverka i filmen ”Min pappa Marianne”, säger Rolf och fortsätter:
– Innan jag läste manuset till ”En man som heter Ove” hade jag inte läst boken. Så jag visste det inte då, men visst var det en drömroll. Inget snack om saken.
Rolf är mest känd som filmskådespelare, men det började inte så. De första 15 åren efter scenskolan tillbringade han på teaterscenen och de första stegen in i filmbranschen var stapplande korta, närmast att likna vid en svängdörr. Han tyckte att processen var konstig och fattade ett resolut beslut: Aldrig mer.
Men några år senare stod han trots allt framför kameran igen. Den gången kändes det bättre och därifrån rullade det på. Tur att han ändrade sig, annars hade vi levt i en betydligt fattigare, alternativ verklighet.
– Apropå den där lågan jag talade om tidigare, det blev till slut en väldig tillgång att kunna växla mellan två världar, att efter ett år på teaterscenen kunna längta efter att stå framför kameran och vice versa.


TEXT: Johan Bentzel | FOTO: Rebecca Wallin

Föregående artikel: Himlen möter havet på Kiviks Hotell
Nästa artikel: Rolf Lassgård om att andra skådespelare tar över och förvaltar roller han själv har gestaltat (Wallander, Gunvald Larsson, Ove):