”Det här gamla stallet borde rivas.” Domen var hård och resolut, när Barbro Runwall Olssons syster kikade in i uthuset vid sitt första besök på gården utanför Kivik.
Själv såg Barbro andra möjligheter. Efter några år på Österlen, där hon flyttat från hus till hus, hade hon slutligen funnit vad hon kallar en törnrosagård i slutet av en smal grusväg.
Historien om Friden Gårdskrog är en berättelse med många ingångar. Den handlar om strävan efter en ny tillvaro, om att se potential i saker som andra ratar, om att våga lita på sina impulser, om att gå emot rådande trender och därmed råka gå i täten för en ny, men framför allt kretsar den kring äpplen.
Glöm inte den stenugnsbakade pizzan, kanske någon invänder. Självklart inte, men den kom senare. Frukten var fröet till allt som kom efteråt.
När millenniet var nytt hade Barbro jobbat många år med marknadsföring och var trött på stressen och hetsen. Med en stark längtan tillbaka till barndomsbygden i Hälsingland kände hon ett tag att hon ofrivilligt hade fastnat i den skånska leran, oförmögen att komma loss.
Något behövde hända och då dök den där gården upp. Under ett par decennier hade trädgården fått växa ohejdat och påminde om en ogenomtränglig djungel. Men vegetationen dolde guld: en stor, äldre äppelodling. Det var den som hade fångat Barbros intresse.
– Om vi en dag skulle sälja stället är jag rädd för att träden ska huggas ner. De borde K-märkas, säger hon.
Återuppväckandet av törnrosagården skakade liv även i hennes egen kreativitet och levnadsglädje.
Av frukten blev det äppelsprit och som småskalig alkoholproducent insåg hon att det bästa vore att sälja drycken själv glasvis. Systembolaget gav inte tillräcklig lönsamhet och på den tiden var restaurangerna inte redo att satsa på en lokal producent.
– När man kom ut på krogarna möttes man av en rätt stor skepticism: ”Jaha, vad är det här för något, hemkört eller?” Då ledsnade jag. Jag var för tidig. I dag hade de ju bara applåderat.
Ur det växte idén om en egen gårdskrog fram och den viktigaste pusselbiten fann Barbro i livskamraten Peter Runwall. De hade känt varandra i ungdomen och återknutit banden.
Han hade erfarenhet av att baka pizza och tillsammans skapade de Friden, som gick i bräschen för något nytt och i stort sett oprövat: stenugnsbakade pizzor, närodlade råvaror, en inredning bestående av osorterade loppisfynd, små skyltar med humoristiska budskap och ett värdpar som fanns mitt i allt, överallt och ingenstans.
Nu för tiden finns det många som kalkylerat skapar en sådan plats. När Barbro och Peter drog i gång var det sprunget rakt ur deras hjärtan.
– Jag kände ett enormt behov av något riktigt, inget hittepå. När vi började med det här var det rätt ovanligt att man satte sig mitt ute i spenaten och många undrade hur det skulle gå. I dag har det ju blivit fräckt och det finns många som gör det som ett koncept, säger Barbro.
Eftersom hon var utled på allt vad marknadsföring hette gick Friden emot allt reklamtänk och lät helt enkelt bli att slå sig för bröstet. En handskriven skylt fick räcka. Resten skedde organiskt, från mun till mun, och fort gick det.
18 år senare ramar äppelodlingen alltjämt in krogen vid vägs ände, men sprittillverkningen har upphört sedan länge. I dag blir äpplena alkoholfri must i stället. Men den starka drycken finns kvar till försäljning tills lagret har sinat.
Det ursprungliga lilla rummet intill vedugnen har byggts till och menyn har finkänsligt justerats. Men Friden är och förblir Friden, framhåller Barbro.
– Efter alla år märker jag ju att många besökare gillar att komma tillbaka, känna igen sig och äta samma sak.
TEXT: Johan Bentzel | FOTO: Rebecca Wallin
