Richard Hobert hör hemma vid havet

• Yrke: Regissör och manusförfattare.

• Aktuell med: Den psykologiska thrillern ”Kärleksbevis”, som har premiär den 14 oktober.
• Bor: Gården Himlahav i utkanten av Kivik.
• Ålder: 70 år.
• Familj: Vuxna dottern Nina.
• Antal filmer: 23 (inklusive ”Kärleksbevis”), varav 13 för bio och 10 för tv.
• Filmer i urval: ”Sommarens tolv månader”, ”Glädjekällan”, ”Spring för livet”, ”Alla älskar Alice”, ”Harrys döttrar”, ”En enkel till Antibes” och ”Fågelfångarens son”.
• Tittar gärna själv på: Italienska filmer och amerikansk independentfilm. Det görs även fantastiska filmer i Korea och Iran.
• Manus i byrålådan: Absolut, bland annat ett antal manus som skulle passa bättre för andra regissörer.
• Arbetsmetod under manusprocessen: Disciplinerat skrivande klockan 8.30–12. Sedan promenad vid Haväng och fortsatt skrivande till klockan 16. Slutar alltid mitt i ett skeende, när flödet är som intensivast, för att ha en tråd att plocka upp nästa dag.

Richard Hobert har ett särskilt band till Österlen. Han både bor och verkar här och väver in landskapet i sina filmer, senast i kommande ”Kärleksbevis”. På gården Himlahav i utkanten av Kivik har han funnit en plats som han aldrig vill lämna.

Richard Hobert har under de senaste 30 åren använt Österlen och dess närmaste omgivningar i filmproduktion efter filmproduktion och frågan är om han inte är den regissör som har varit området trognast.
Det började med ”Glädjekällan” (1993), först ut i filmsviten ”De sju dödssynderna”, och fortsätter än i dag med den nu aktuella ”Kärleksbevis”.
– Vi avslutade klippningen i går, men mycket återstår. Ljudläggningen ska påbörjas nu, så jag måste pendla fram och tillbaka till Stockholm en tid, säger Richard, när han tar emot i Vita studion i utkanten av Kivik, där han har sin arbetsplats.
Titeln på hans nya psykologiska thriller bottnar förstås i händelserna i filmen men kan kanske också, om man tillåter sig viss tolkningsfrihet, anspela på landskapet den utspelas i.
Genom att låta traktens hav, skogar och djur inte enbart bli en kuliss för skådespelarna, utan också vara med och driva på handlingen, blir filmen även ett slags kärleksbevis för Österlen.
Att Richard över huvud taget hittade hit tillskriver han sin syster Ann-Marie. På 80-talet köpte hon ett hus i Brantevik och Richard kom givetvis på besök. Han tyckte om vad han såg, men att han själv en dag skulle bo i bygden föll honom inte in.
– Jag var 32, 33 år gammal och ville ha storstaden. Det fanns ett annat driv där. Men så småningom insåg jag att Österlen var ett vackert filmlandskap och under det arbetet fick jag också en starkare och starkare koppling hit.
När han i början av 90-talet letade efter en plats i Simrishamn att ha studio och kontor på lyckades han av bara farten indirekt rädda Östra Parkskolan från dåtidens rivningsiver. Här fann han en centralt belägen byggnad med nära till all service och en stor gård där det var lätt att komma in med lastbilar, dessutom till en rimlig hyra.
Sedan dess har tidsandan skiftat och i dag skulle ingen komma på tanken att jämna skolan med marken. Richard är däremot inte kvar. Vita studion är en vit villa som han lät uppföra på sin egen mark för några år sedan och som sedan dess är hans filmbolag Cimbria Films kontor.
I Vita studion görs sedan länge alla konstnärliga förberedelser inför filminspelningarna. Här finns även klipprum och fotostudio. Under filmningen av ”Kärleksbevis” användes villan dessutom för första gången som inspelningsmiljö.
Bara ett stenkast därifrån ligger den trelängade gård som har varit Richards hem i 24 år, de senaste tio åren under hela året utan förankring i huvudstaden.
En portal av syrénbuskar leder in på den lummiga och fridfulla gården mellan huskropparna. Runt om breder hagar, ängar och äppelodlingar ut sig med en vidsträckt utsikt över Hanöbukten i fjärran och ett böljande himlavalv som tycks vara lite närmare just här på höjden.
På ett stenblock vid infarten har Richard målat namnet som han har gett platsen: Himlahav.
– Det var en känsla som kom över mig, när jag stod på gårdsplanen och tittade ut. Namnet kändes självklart på något sätt.
Flytten till Österlen föregicks av Richards första skilsmässa och den ursprungliga intentionen var att hyra ett hus över sommaren. Men vad han än hittade var hyran alldeles för hög.
Han kom då på idén att kontakta mäklare för att höra om det fanns några hus till salu som han kunde hyra tillfälligt för en rimlig peng genom att sköta om fastigheten och vara behjälplig vid visningar. Han fick några förslag, men inget kändes rätt.
Men vid ett besök hos en av mäklarna fick han syn på en bild som stack fram bakom övriga hus till salu. Det väckte hans nyfikenhet. Han drog fram bilden och blev genast intresserad. Enligt mäklaren var bilden undangömd för att säljaren var så velig. I ena stunden ville han sälja, i nästa ville han det inte.
Det lät ju utmärkt, tänkte Richard. Om säljaren fortfarande funderade på vad han ville göra kanske han också kunde tänka sig att hyra ut under tiden. Richard tog kontakt och den obeslutsamme säljaren erbjöd honom till och med att bo gratis under sommaren mot att han skötte om trädgården.
– Så fort jag kom dit kände jag att här hör jag hemma. Här vill jag vara.
Efter 14 dagar ringde Richard upp husägaren och bad om att bli tillfrågad om han tänkte sälja. Nja, var beskedet, det skulle han nog inte göra, trots allt. Men bara två dagar senare hörde han av sig: ”Jag och min tjej ska bygga ett hus på Gotland. Vill du köpa? Då vill jag ha så här mycket och jag vill ha det inom 48 timmar.”
Då hör Richard sig själv säga: ”Du, jag vill väldigt gärna köpa, men inom 48 timmar kan jag bara skaka fram två tredjedelar av det.” Ok, blev svaret.
Så när Richard hade gjort upp affären på telefon gick han till banken i Kivik och bad om ett lån. Banktjänstemannen åkte upp och tittade och tyckte att det var ett så billigt pris för gården att hela lånebeloppet beviljades utan vidare diskussion.
– Det var ett ovanligt sätt att hitta ett hem. Var jag än har varit i världen och sedan kör in längs stengärdsgården till gårdsplanen får jag en djup känsla av tillhörighet.
Richard är äldst i en syskonskara på tre. Han föddes i Kalmar, men uppväxten var kantad av uppbrott. Fadern var jurist och sökte sig ständigt till nya positioner som tog honom ytterligare några pinnhål upp i karriären.
Det innebar att familjen flyttade kors och tvärs i landet: från Kalmar till Karlstad och vidare till Karlskrona och därefter till Huskvarna och Jönköping innan de återkom till Kalmar.
Gång på gång fick Richard och hans syskon lämna alla sina vänner och hela sitt sammanhang. De visste också alltid exakt när det var dags, för varje gång gick det till på samma sätt.
Richard beskriver sin pappa som en eftertänksam, försiktig och lugn man, utom när han var upprymd, till exempel när han hade tagit ett kliv i karriären. Redan på sättet som han steg in i hallen och slog upp dörren förstod syskonen Hobert vad som var i görningen.
– Vid det där dörrvredet som smällde till och pappas steg på ekparketten tittade vi alla på varandra och tänkte: Fan också! Då var det dags igen. Därför har jag alltid haft en önskan att hitta en plats som jag känner samhörighet med och det är ju det som jag till slut har hittat här på Österlen.
Richard lägger snabbt till att utöver flyttarna hade han en trygg barndom med mycket värme och kärlek.
Redan som nioåring betitlade han sig själv som teaterchef. Han skrev och regisserade pjäser med sig själv i huvudrollen och satte upp dessa för släkt, vänner och skolkamrater.
När han var tolv år bytte han fokus. The Beatles hade slagit igenom och nu var målsättningen att bli popstjärna. Tonåren kretsade kring att skriva låtar och spela i band.
Men mot slutet av gymnasietiden blev han erbjuden att sälja särskilt sammansatta filmpaket på biografen Saga i Kalmar mot att han själv fick gå och se samma filmer. Det var 18 verk från hela filmhistorien som ansågs vara de bästa i världen.
– Jag tittade på den ena efter den andra och blev helt tagen. Film innehöll ju allt jag var intresserad av. Det var en kombination av att skriva, regissera och musicera. Då bestämde jag mig.
Som 19-åring sökte Richard till Dramatiska institutet och gick vidare till sista omgången. Han ställdes inför en jury, som pepprade honom med frågor.
Redan då insåg han vart det barkade hän. Han var inte i fas med de rådande Marxist-leninistiska strömningarna och svarade inte som de fem utfrågarna ville.
– Det uppstod en märklig stämning. Jag fick veta att jag var begåvad men alldeles för individualistisk. Jag skulle aldrig klara av att jobba i grupp. På den tiden skulle alla som var med på en inspelningsplats bestämma lika mycket.
I stället sökte Richard sig till radioteatern, där han fick ett manus antaget vid andra försöket, och blev samtidigt regiassistent på Malmö stadsteater.
Dessutom satte han samman en egen filmutbildning genom att kombinera kurser i drama, teater och film med statskunskap och spanska. De praktiska bitarna fick han genom att jobba som regiassistent på tv.
Efter regidebuten med dramadokumentären ”Gänget” 1978 följde många år med framför allt tv-filmer. Det stora genombrottet kom med ”Esarparen” och ”Yngsjömordet” från serien ”Skånska mord”, som ledde vidare till tv-filmer som ”Sommarens tolv månader” och ”Ålder okänd”.
Richard har med några få undantag alltid byggt sina filmer på egna manus och steget över till bio kom med dödssyndssviten.
Genrebunden har han aldrig varit. Filmen får den form som handlingen kräver. Dramer och romantiska komedier blandas med thrillers och historiska epos. Ändå har de alla en ”Hobersk” ton, som visar att de delar ett berättartekniskt DNA.
– Alla filmer kretsar kring personliga relationer och tillspetsade situationer. De bottnar alltid i något självupplevt, även om jag har tagit det därifrån till ett stadium där det blir personligt men inte privat. Att genrerna skiljer sig åt beror ju på att jag själv har många sidor. Jag kan vara både snäll och stygg och socialt trevlig och jävligt obehaglig, säger Richard, skrattar till och fortsätter:
– Jag har ju någon gång tänkt att jag ska dansa på den där jävelns grav, men det gör jag förstås inte. Däremot kan jag ju låta någon göra det i en film. Man kan också fundera kring vad som hade hänt i en situation om den hade gått ett steg längre. Det är intressant att undersöka sina egna och andras gränser. När upphör vi att vara civiliserade? När tar de primitiva urkrafterna över?
”Kärleksbevis” tar avstamp i just dessa reflektioner, där människans djuriska beteende under en ödesdiger helg får fritt spelrum.
Inspelningarna pågick mellan februari och april i år och gick oväntat smidigt. De befarade snöstormarna uteblev och Österlen visade sig från sin bästa sida, åtminstone ur filmteamets synvinkel.
Det var nästan som om trakten återgäldade den ömhet som Richard har visat de senaste tre decennierna.
– Vi började filma samma dag som covidrestriktionerna togs bort. De föregående tre dagarna hade det stormat rejält, men på vår första inspelningsdag stillnade hela landskapet. Sedan höll sig vädret likadant under hela inspelningsperioden. Det var helt magiskt. När vi höll avslutningsfesten och precis hade höjt glasen i en skål, tittade vi ut genom fönstret: det hade börjat snöa.


TEXT: Johan Bentzel | FOTO: Rebecca Wallin

Nästa artikel: Tradition möter förnyelse på Annorlunda