Kreativ uppväxt lade grunden till färgstarkt konstnärskap

• Konstnär och konservator, dessutom kunglig hovleverantör inom det sistnämnda gebitet.

• Född i Göteborg 1973, men i stor utsträckning uppväxt på Österlen.
• Utbildad vid konstskolor i Sverige och Danmark.
• Är representerad med en lång rad offentliga verk runt om i Sverige.
• Arbetar regelbundet som konservator och dekoratör som en fristående gren av sin verksamhet.
• Har ett stående uppdrag som curator på Ulfsunda slott, där hon arrangerar nya utställningar med olika konstnärer en gång i kvartalet.
• Driver Ninnis Backyard på Österlenvägen 14 i Sankt Olof, där hon säljer sin egen konst och eget hantverk. Butiken har normalt öppet på helgerna klockan 12–17.

I ett före detta garage i Sankt Olof huserar en färgstark konstnär med titeln ”kunglig hovleverantör” på visitkortet. Här intill hemmet har Ninni Ahlsell skapat Ninnis Backyard, en butik och ett showroom för hennes målningar, smycken och inredningsföremål.

När hon inte sätter färg på taveldukar letar hon upp loppisfynd som hon sätter sin egen prägel på: stolar, skålar, ljusstakar, industrilampor och mycket mer. En uppochnedvänd väggklocka med borttaget urverk har blivit ett vackert skåp.
– Jag är intuitiv i mitt skapande. Det bara blir. Ofta ser jag en form som jag känner att jag kan göra något med.
Men Ninnis konstnärskap har också en annan, fristående gren.
Som konservator och dekoratör återställer hon målningar och interiörer i äldre byggnader, däribland många slott. En insats under stor tidspress på Livrustkammaren på Stockholms slott gav henne medalj ur kungens hand och även status som hovleverantör.
Att vara konservator kräver inte bara ett konstnärligt handlag, utan också omsorg om detaljerna på ett sätt som gränsar till detektivarbete.
När Ninni återställde Svensk Handels hus i Stockholm var många av målningarna förstörda. Det krävdes ett flertal besök på Riksarkivet och Kungliga Biblioteket innan hon hittade den information som behövdes.
– Jag höll på med det huset i fem år. Det var häftigt att se när det äntligen blev färdigt.
Ninni kallar sig själv sin familjs ”regnbågsfår”. I det finns en mångfacetterad symbolik. Att sprakande kulörer är en viktig del av hennes konstnärskap kan alla se. Hon har också ett slags uttrycksfullt jävlar anamma i sin framtoning.
Men framför allt har uttrycket en positiv klangbotten. Ninni ses inte som något svart får, trots att hon i motsats till sina systrar överläkaren och läraren valde en mer udda yrkesbana. Tvärtom har hon fullt stöd för sitt livsval.
När Ninni var sju år fattade hennes pappa ett avgörande beslut. Han var trött på att vara direktör för ett stort företag och nästan alltid på resande fot runt om i världen. I stället följde han en inre dröm och blev lantbrukare.
Familjen lämnade Göteborg och köpte en gård mellan Gislöv och Brantevik. Det lade grunden till en fri och lekfull uppväxt, som Ninni talar varmt om än i dag. Föräldrarna uppmuntrade döttrarna till upptåg och kreativitet. Alltjämt bär Ninni spår av sin födelsestad i dialekten, men det är Österlen som har lämnat avtryck i hjärtat.
– Jag har velat bli konstnär sedan jag var liten.
Österlens konstskola var första anhalten och därefter följde en rad andra utbildningar i Sverige och Danmark – och i mitten av 90-talet skedde ett slumpmässigt möte på en väg utanför Vittskövle, som kom att ha en avgörande betydelse.
Samma dag hade Ninni sagt upp sig på stående fot från det glasbruk i Åhus där hon jobbade. På väg hem fick hon syn på en man i kavaj och lila byxor som promenerade längs vägkanten med en bensindunk i handen. Hon stannade och plockade upp honom. Det visade sig vara den välkände konservatorn Pontus Tunander.
När färden var slut hade hon erbjudits ett jobb och kom att stanna hos Pontus i fyra år, parallellt med distansstudier på konservatorprogrammet.
– Pontus var jättebra på att lära ut och jag sög i mig allt han sade som en svamp.
1998 startade Ninni eget som konservator och två år senare gick flyttlasset till Stockholm, där hon bildade familj. Men för två år sedan återvände hon till Österlen, där hon bor med sin nye man Joe Skovbye, och känslan är att det är för gott.
– Jag har hela tiden velat komma tillbaka hit. Min längtan har verkligen varit stark efter en rak horisont och ett rakt fält. Förr när jag såg det på tv började jag nästan gråta.

TEXT: Johan Bentzel | FOTO: Rebecca Wallin
Föregående artikel: Sanna Persson Halapi – allt för ett skratt
Nästa artikel: Törnrosagård blev älskad gårdskrog