Beatrice Järås om att dubba film förr och nu

”Jag har dubbat film sedan tidigt 80-tal. Första gången jag dubbade satt vi alla i en studio och tog replik för replik för replik för replik… Det tog väldigt lång tid och allt spelades in på band. Men då hade man förberett sig hemma och fått både manus och en video som man kunde titta på. Så var det ganska länge, men de senaste 15 åren har det förändrats. Nu kastas man rakt in i studion utan att veta någonting om projektet. Det är omöjligt att förbereda sig. Man får snabbt lyssna in sig på rösten som man ska ta över, se bilden och försöka ta in typen. Sedan härmar man så gott man kan. Allt är så hemligt. Vi får inte ens ta med oss telefonen in i studion, så att vi inte ska kunna fotografera. Nu står man helt ensam och allt är datoriserat. Teknikern kan lätt flytta ljudet om man skulle råka komma lite fel på något ställe. Allt är på sekunden, som anges tydligt på skärmen framför en. Man har inte ens ett manus, utan allt finns på paddan. Man måste vara jättefokuserad. Men det är roligt att göra. Dels för att det håller mig i gång och dels för att det är viktigt för små barn och även för nytillkomna svenskar att de inte bara får höra engelska.”


TEXT: Johan Bentzel | FOTO: Rebecca Wallin

Föregående artikel: Rolf Lassgård om sitt sceniska uttryck:
Nästa artikel: Beatrice Järås – ett rörligt liv