Med båda fötterna stadigt på jorden har Karin Brunk Holmqvist skapat sig en flygande karriär. Ingen har skildrat Österlen som hon. Kanske för att hon precis som sina romanfigurer lätt råkar ut för dråpligheter i vardagen.

Den populära Tomelillaförfattaren ska fotograferas och intervjuas av ett danskt magasin. Fotografen anländer först och tar god tid på sig i en fotosession som blir allt märkligare. Han har bland annat med sig en uppstoppad korp och kräver efter ett tag att få åka till havet.

Snart sitter författaren i fotografens bil med korpen i knät. Väl på stranden uppmanas hon att ställa sig på en brygga med ett sprakande bloss i handen. Därefter hastar de tillbaka för att möta upp reportern, som anländer i taxi från Köpenhamn.

Författaren vill vara gästvänlig och bjuda på något, men reportern har så många allergier att det slutar med en slät kopp kaffe. Tre snabba frågor följer, sedan tackar reportern för sig. Någon taxi går inte att få tag på, så författaren skjutsar till tågstationen.

Författaren förstår inte hur denna korta intervju ska kunna bli en djuplodande artikel, så hon ber att få läsa texten före publicering. Jodå, det ska gå bra. Men någon artikel kommer aldrig, och när hon efterlyser den får hon det färdigtryckta magasinet i sin hand.

Reportaget är alldeles utmärkt: detaljrikt och kryddat med träffande citat som författaren aldrig har sagt. Var all information kommer ifrån har hon ingen aning om.

På omslagsbilden höjer hon en hand med ett brinnande bloss mot himlen. På insidan är hon avbildad utanför sitt hus. Och där, snett bakom henne, sitter det minsann en korp.

Det kunde ha varit en intrig ur en av Karin Brunk Holmqvists böcker – hennes signum är ju vanliga människor som hamnar i skruvade situationer – om det inte vore för att historien är alldeles sann och att författaren är hon själv.

Så även om hon gärna hävdar att hennes tidigare yrke som socionom, då hon mötte många udda individer, har lett till en fäbless för tillvarons enkla små tilldragelser, gör nog hennes egen fallenhet att hamna i dråpligheter också sitt till.

Som när bh-bandet snäppte av i Degeberga under en bilfärd till Kristianstad och hon på grund av idogt läsande om mord först trodde sig ha blivit skjuten. När hon sedan insåg vad som egentligen hade hänt bestämde hon sig för att knäppa bh:n igen utan att stanna, varpå hennes styrning med knäna förde upp bilen på trottoaren och fick en betraktare att förskräckt fråga om hon skadat sig.

– Dramatiken finns i vardagssituationerna, om man bara har sina sinnen öppna. Jag tror att det är en av förklaringarna till att det går så bra för mina böcker. Folk känner igen sig, säger hon.

Redan som sjuåring skrev Karin sin första berättelse, ”Sagan om mor som städade”, men som ung var hon väldigt känslig för kritik, så författarkarriären lät vänta på sig.

Under tiden hann hon vara allt från mannekäng, trollkarl och revyprimadonna till politiker, nämndeman och övervakare samt, strax efter 40-strecket, socionom.

Hela tiden pockade orden på. Under olika pseudonymer, däribland ”Trollungen”, skickade hon in noveller till veckopressen. Till slut insåg hon att allt hon skrev faktiskt blev antaget. Då vågade hon börja använda sitt riktiga namn.

52 år gammal bokdebuterade hon med diktsamlingen ”Nära verkligheten” och året därpå kom den första romanen: ”Potensgivarna”. I dag har hon sålt nära två miljoner böcker enbart i Sverige och är översatt till fem språk.

Den senaste boken ”Damen med bysten” släpptes i september och handlar om grannarna Lovisa och Elvy som får trubbel med sol-och-våraren Edmund, när Lovisa visar sig vara ägare till en värdefull byst, föreställande en kvinna som hon av oklara skäl kallar Helga Müller.

Skådeplats är Hammenhög, ännu en Österlenort förevigad av Karin. 13 av hennes 17 böcker utspelar sig på Österlen och den som följer i hennes romanfigurers spår hamnar i nästan varje by: Borrby, Kivik, Brösarp, Smedstorp, Skillinge och Brantevik, för att nämna några.

Själv växte hon upp i Simrishamn, där föräldrarna drev Brunks Skor, men efter giftermålet med Sjunne Holmqvist 1965 flyttade hon till Tomelilla.

Där lät paret tio år senare bygga ett hus på en öde leråker. Sedan dess har ett helt villaområde vuxit upp intill, men väster om makarnas vidsträckta tomt finns bara ett litet skogsparti och därefter öppna fält.

– Vi hade tur. Tanken var att de skulle fortsätta bygga västerut, men åkermarken var så fin att det här blev en återvändsgata i stället. Här är väldigt lugnt och skönt.

På pappret har Karin sin skrivarlya i ett ombyggt förråd i den ända av garaget som vetter ut mot trädgården. Men till visst förtret för maken, som saknar det förlorade förrådet, föredrar hon att fälla upp sin laptop vid köksbordet i stället.

Med blicken vänd ut mot tomten sitter hon på en mörk trästol med snirkligt utsnidade mönster, alltid med tända stearinljus på bordet. I ögonvrån kan hon skymta en imponerande byst, föreställande ett kvinnoansikte, som hon har ropat in på auktion och placerat vid fönstret precis där den öppna planlösningen glider över från kök till vardagsrum.

Att den nya boken heter ”Damen med bysten” är därför en händelse som ser ut som en tanke. I så fall en omedveten sådan, bedyrar Karin.

– Ibland vet man knappt själv vad som ger upphovet till en idé. Man ser kanske något i sin omgivning som sedan plötsligt ploppar till.

Alla hennes berättelser börjar med en titel och växer därefter fram i stort sett kronologiskt. Att skriva ett genomtänkt synopsis ligger inte för henne. Det skulle hindra henne från att ta ut svängarna. Friheten finns i det blanka pappret.

Karin talar varmt om sina romanfigurer, nästan som om de vore nära vänner eller i vart fall goda grannar. Samtidigt: när hon väl har satt punkt är det också adjö.

Många önskar en fortsättning på ”Potensgivarna”. Det lockar inte alls. Det är roligare med nya bekantskaper. Sedan finns det ju läsare som ändå tar saken i egna händer.

– Jag fick en tjock försändelse på posten en gång från en man som tyckte mycket om ”Potensgivarna” men inte gillade hur den slutade. Så han hade skrivit om slutet och skickade med 50 maskinskrivna sidor.

Karin tycker om kontakten med läsarna och har genom sin tidigare scenerfarenhet alltid känt sig hemma i rampljuset. Genom åren har hon farit land och rike runt för att, med lite inslag av ståuppkomik, läsa ur sina böcker. Som mest har det handlat om 80 framträdanden under ett år.

Ändå har hon aldrig satt sin fot på ett flygplan och undviker också helst hissar. Det skämdes hon för förr om åren. I dag har hon tidsandan på sin sida och skrockar nöjt över att hon numera lite kaxigt kan dra till med den vita lögnen att hon inte flyger av miljöskäl.

Fast efter höstens lansering av ”Damen med bysten” sätter hon helt stopp för de offentliga framträdandena i åtminstone ett år. Skriva fortsätter hon däremot med. Nästa bok lär också utspela sig på Österlen.

– Så länge det finns platser kvar att skriva om håller jag mig helst här.


TEXT: Johan Bentzel | FOTO: Rebecca Wallin Photography

Karin Brunk Holmqvist
• Yrke: Författare
• Aktuell med: Romanen ”Damen med bysten”
• Bor: Tomelilla
• Ålder: 75 år
• Familj: Maken Sjunne, de vuxna barnen Rikard och Charlotta samt tre barnbarn.
• Dold talang: Kan trolla och har ett förflutet som trollkarl.
• Favoritkaraktärer i de egna böckerna: Systrarna Tilda och Elida Svensson i ”Potensgivarna”. Bröderna Henning och Albert i ”Rapsbaggarna”.
• Läser gärna: Gerda Antti, Håkan Nesser och Emma Hamberg.