Göran Fristorp – ständigt på väg

GÖRAN FRISTORP
YRKE: Gitarrist, sångare och låtskrivare.
ÅLDER: 71 år, fyller 72 i maj.
BOR: Stockholm och Bangkok. Är också ofta i Skillinge.
FAMILJ: Dottern Mimmi med make samt två barnbarn.
AKTUELL MED: Firar 50 år som etablerad artist. Uppträder som vanligt i sommar på Sjöbacka Gård utanför Skillinge.
LYSSNAR GÄRNA PÅ: Instrumental musik, jazz i alla former och klassisk musik. Frank Sinatra, Tony Bennett, Stevie Wonder och James Taylor är också favoriter.
LÄS MER: fristorp.se

Resan genom livet har tagit Göran Fristorp från Örebro via Norge till Bangkok, sedan länge med minst en fot på Österlen och mod att ständigt söka nya vägar. Som schlagerartist utklassade den klassiskt skolade gitarristen Abba, medan hans Ferlintolkningar sålde bättre än The Rolling Stones.

Få artister kan hålla liv i karriären i ett halvt sekel, men Göran Fristorp är en av dem. Under våren har han firat sina 50 år som etablerad musiker med en kort turné.

Ändå är den vanligaste frågan som svenska journalister ställer: ”Det har varit ganska tyst om dig sedan 1973, håller du fortfarande på?” Göran skrattar lågmält och ödmjukt åt det paradoxala i att vara välkänd men ändå inte.

– Det kan bero på att jag en gång etablerades som schlagersångare. Inget ont i det, men när jag sedan valde att göra det diametralt motsatta stämde det inte riktigt med publikens uppfattning.

Att han och Claes af Geijerstam, under namnet Malta och sedermera Nova, upprörde svenska folket med Lars Forsells sångtext om bröst som är som svalor som häckar och snuvade Abba på segern i Melodifestivalen för 47 år sedan är klassisk svensk nöjeshistoria.

Producenten Bengt Palmers vädrade guldskivor och bestämde sig för att göra en hitmaskin av duon. Men Göran tappade snabbt sugen, då hans egna låtar gång på gång ratades.

– Alla tyckte att det var vansinnigt att hoppa av en sådan grej. Man kan kalla det mod. Man kan kalla det dumdristigt också. Men många springer i ledbandet och då tenderar man att dö snabbt som artist. Det var inget svårt val.

Tillsammans med Leif Strands Kammarkör och Arne Domnérus Sextett tog han sig i stället an tonsättningar av Nils Ferlins poesi. Men i den rådande tidsandan undrade alla var arbetarperspektivet fanns. Dessutom ansågs det alldeles för välspelat och välsjunget.

Upprättelsen kom i Norge. Där sålde plattan bättre än The Rolling Stones och under många år tillbringade Göran 75 procent av sin tid i grannlandet. Det har planat ut en aning nu men har varit mycket betydelsefullt för honom.

– Jag tror inte att jag hade klarat mig så bra annars. Den enorma uppskattningen har varit viktig. Där fick jag dessutom börja om som ett oskrivet blad.

Han reser sig en stund från soffan i dottern Mimmis sommarhus i Skillinge, går ut i köket och sätter på kaffe. Genom fönstret hälsar han glatt på Rolf, som var nära vän med husets förre ägare. I förbifarten nämner han att han tänker skicka några nytagna bilder till dottern, som är lika förtjust i Österlen som sin far.

Göran var i början på 80-talet först ut av en lång rad kända personer att bosätta sig i trakten. Händelsen förevigades till och med på bild i lokalpressen, där Göran flankerades av mäklaren Tor Ekström och Skillingebon Nils Erik Eldh. Det var den sistnämnde som hade lockat Göran till Österlen efter att de två träffats på Rhodos.

– Jag sa att jag letade efter sommarhus på västkusten. Men då sa Nils Erik som den lokalpatriot han är: ”Har du sett Österlen?” Och det hade jag ju aldrig riktigt gjort.

Efter en spelning i Kristianstad tog Göran in på hotell i Simrishamn och stegade dagen därpå in på Eldhs Radio & TV. Det blev ett glatt återseende och Nils Erik tog dagen ledigt för att visa artisten runt mellan fiskelägen och byar, en rundtur som slutade hos den ovannämnde mäklaren.

Numera är Görans hus i Skillinge sålt sedan länge och ersatt av en lägenhet i Bangkok. Det var ett sätt att bli skuldfri och samtidigt upptäcka något nytt. Han har även en lägenhet i Stockholm. Och Mimmis sommarhus på Österlen står som tur var ofta till hans förfogande.

– Efter att jag sålde mitt eget hus har jag också hyrt ställen här. Men det blir lite mycket med tre boenden. Man ska ha tre rakapparater, tre dammsugare, tre elektriska tandborstar… Och tre kostnader. Det funkar inte.

Som barn bodde Göran på landsbygden utanför Örebro och där följde han en gång med föräldrarna på vad han kallar en ”riktig bonnafest”. Uttråkad kröp den femårige Göran upp i soffan i väntan på att få åka hem. Då stötte han till något som klingade sagolikt vackert.

Där stod en sunburstfärgad, stålsträngad akustisk gitarr. Kärleken till instrumentet var omedelbar och växte sig ännu starkare när han senare såg Elvis Presley på tv. Rockidolen hade en gitarr på magen och något tuffare hade Göran aldrig skådat.

Men någon gitarrlärare fanns inte i hans hemtrakter, däremot en gammal skollärarinna som hade en mandolinorkester. Så det fick bli det nästbästa. Först när familjen flyttade in till Örebro fick Göran en elgitarr, en Lucky Seven köpt på postorder.

– Ett väldigt bra namn på ett sexsträngat instrument, konstaterar Göran och skrattar till innan han fortsätter:

– Dessutom gick det inte att spela särskilt långt ner på halsen. Men det var en hård skola och gav bra fingergymnastik. Senare fick jag en Hagströmgitarr och använde en radio som förstärkare. Med gitarren i ett tygfodral och radion på pakethållaren cyklade jag ner till ungdomsgårdarna för att se om det fanns någon som ville spela.

Med sig till dotterns hus i Skillinge har han en akustisk gitarr, specialbyggd åt honom av den kände gitarrmakaren Georg Bolin. Göran fick själv välja ut vartenda trästycke. Locket är tillverkat av 400 år gammal alpgran, som sakta vuxit på bergets nordsida.

Den är lite svensk i karaktären, blygsam utan att ge så mycket ljud ifrån sig, förklarar Göran. Man får jobba jättemycket för att få något ut av den. Ändå tyckte han länge att det var det bästa instrument som han någonsin haft.

– Men nu spelar jag oftast på en gitarr som är byggd av en argentinare. Den har mycket mer temperament och är det mest fantastiska som jag har spelat på. Egentligen vill man ju ha båda: både det innerliga, mjuka och lite mer ”gadänk” med jävlar anamma.

När Göran sätter gitarren i knät och börjar stämma den, för att sedan spela några försiktiga toner och ackord, vinklar han den snett uppåt och knäpper på strängarna med högerhandens naglar. Det avslöjar hans klassiska skolning.

Efter att ha jobbat som vårdare på mentalsjukhus, tvättat bilar och sålt korv blev han övertalad av sin mamma att åka på sommarkurs i gitarr på Framnäs folkhögskola i Piteå. Där mötte han en ny värld, övade tolv timmar om dagen och kom som enda elev in även på höstterminens utbildning.

När gitarrprofessorn Josef Holecek fick en tjänst på Göteborgs musikkonservatorium, sökte sig också Göran dit. Men 1970 blev den duo som Göran hade med Kerstin Wretmark plötsligt mycket efterfrågad. På hösten framträdde de i sex olika tv-program. Göran bad om studieuppehåll, till gitarrprofessorns stora ilska.

– Det trodde jag i alla fall i över 40 år. För ett par år sedan kom han till en av mina konserter i Göteborg. Efteråt, när vi gick ut för att äta tillsammans, passade jag på att fråga hur arg han egentligen blivit. ”Jag blev inte arg”, svarade han, ”bara otroligt ledsen, för du kunde ha blivit bäst.” Men samtidigt sa han att jag hade valt rätt.

Görans senaste skiva kom ut för två år sedan och innehöll tonsättningar av Johannes Edfeldts dikter. Inspelningen bekostade han själv utan att hålla igen på utgifterna. Nu längtar han efter att ge sig hän i ett nytt projekt.

Dessutom känner han sig långt ifrån redo att lämna scenen.

– Jag har en förebild i Putte Wickman. Han spelade tills han dog, för att han tyckte att det var så kul. Klart att tröskeln kan vara hög ibland, det kan kännas lite jobbigt att packa väskan för att ge sig iväg någonstans, men när man väl är där och möter publiken finns det inget bättre.

Nästa artikel: Göran Fristorp om skillnaderna mellan Norge och Sverige