Eve Ask sitter och bödar nät på den plats där han har suttit och gjort detsamma i snart 60 år. Utanför brusar havet och vågorna rullar in mot Örnahusens strand. Han är fjärde generationen ålfiskare och sannolikt den sista.

Ålfisket är ständigt debatterat och ansatt. Eve har ingen möjlighet att överlåta sin licens till de yngre generationerna, så som de äldre generationerna gjorde när han själv började ge sig ut på havet.

– 1959 började jag, när jag tog över efter min farfar Mattias, och i slutet av 70-talet tog jag över efter min far Artur. Men jag får inte lämna vidare till min påg. Sådana är reglerna. Jag tycker att det är tråkigt att det ska försvinna. Ålen är rödlistad, men som jag ser det är här ål nock. Det är väder och vind som bestämmer tillgången, säger han.

Förr bodde det omkring 40 fiskare längs kusten mellan Skillinge och Sandhammaren. I dag är de tre. Den yngste är 65 år. Eve är tio år äldre men har ännu inte lagt garnen på hyllan, även om han inte fiskar på vintrarna längre.

– Jag har ju alltid gjort det här och trivs med det. Det är en spänning i det hela. När man ger sig ut på sjön vet man ju aldrig vad man ska få.

Den största förändringen genom åren, bortsett från antalet fiskare, är att både båtar och nät har blivit större. Förr hade näten 100 maskor, i dag har de 350. Förr drogs de upp med handkraft, numera har Eve maskiner till hjälp.

Ål är inte det enda han tar upp ur havet. Sill, torsk, skrubba och ibland lax fastnar också i näten, i hård konkurrens med de sälar som har blivit alltfler utanför Österlenkusten. All fångst går vidare till Kåseberga.

Så här års är det främst ål som gäller. Det är nu, med höstens många ålagillen, som efterfrågan är som störst.

– Ål är ju en nationalrätt här nere i Skåne, säger Eve.

Fisket är dock hårt reglerat och Eve har rätt att fiska ål 90 dagar om året. Tillståndet förnyas på årsbasis och kan försvinna när som helst.

Eve bestämmer själv när perioden ska börja, men så fort de första garnen är i vattnet börjar de 90 dagarna ticka, oavsett om han får någon fångst eller inte.

De dagar han fiskar går han upp klockan fem och är ute i båten en timme senare. Efter ytterligare ett par timmar är han i land igen. Övriga dagar underhåller han garnen.

Säkerheten är viktig, så Eve fiskar aldrig ensam. Så har det alltid varit. Förr fiskade han med sin far, och alla fiskare som bodde längs kusten hjälpte varandra när det behövdes.

Trots ett liv som dagligen har kretsat kring fisk äter han gärna själv havets läckerheter. Med stor aptit.

– Kokt, stekt och rögad ål är det bästa. Sedan finns det så många andra, moderniserade sorter, men jag gillar det klassiska. Över huvud taget äter jag mycket fisk. Jag tröttnar aldrig på det

Text Johan Bentzel. Foto: Rebecca Wallin Photography

Den skånska sedvänjan med ålagillen har många år på nacken och har till och med utsetts till World Class Event, med besökare från ett 50-tal länder varje år. Ålagillen arrangeras från mitten av augusti till slutet av november. På ett ålagille serveras många olika ålrätter, normalt minst fyra sorter, enligt Visit Skåne. Att skölja ner ålen med bäsk hör också traditionen till.

I syfte att bevara ålen har Fiskeriverket beslutat om ett förbud mot ålfiske, med undantag i några få vattendrag. Den som är ekonomiskt beroende av ålfiske kan också få dispens. I Skåne handlar det om ett 50-tal ålfiskare, enligt länsstyrelsen