Det är något speciellt med att sluta cirkeln, att återvända till en plats där man känner sig hemma, kanske mer hemma än någon annanstans.
Ystad har alltid haft en särskild plats i Kim Anderssons hjärta. Farmor och farfar bodde i Svarte, bara någon mil från centralorten. Hos dem hade han också sitt hem under åren på handbollsgymnasiet i Ystad, då han lade grunden till den framgångsrika proffskarriär som nu avrundas där den en gång tog sin början.

I Ystad träffade han också sin hustru Sandra. Hon hade ett år kvar till studenten, han var redan på väg bort. Sävehof IK hade nyligen värvat den unge talangen, som skulle komma att bidra till klubbens två raka SM-guld. Ett år på distans visade sig bara stärka parets förhållande.
Nu, 15 år senare, är de tillbaka i Ystad med en familj som utökats med barnen Milo och Tuva och hunden Baloo. Efter framgångsrika år i både THW Kiel och KIF Kolding København är tiden mogen för Kim Andersson att rota sig. Att hitta hem. Det är det allt handlar om. Här ska stjärnan slutligen nå jorden.
– Det är fantastiskt. Vi trivs jättebra här. Jag är väldigt glad för att vara just i Ystad. Samtidigt får jag vänja mig vid att nivån på den svenska handbollen inte riktigt är densamma som den jag har hållit på med de senaste tio åren.
Det är lätt att känna sig kort i rocken i Kim Anderssons sällskap. Han säger sig vara 198 centimeter – en dålig dag. Sedan skrattar han och medger att han helst inte vill erkänna att han nog är några centimeter längre, trots allt. Det låter ju så långt, över två meter, och så länge han inte stöter på någon som rent bokstavligen kan mäta sig med honom brukar han komma undan med sitt första påstående.
Lunchtimmen har redan passerat, men Kim Andersson har ännu inte fått något i magen. Trots att han vet att han kan bli bjuden på precis vad han vill tackar han bara ja till cappucinon. Mackan insisterar han på att betala själv.

Han är lättsnackad och full av tankar. Han blottar en lätt nostalgisk syn på tiden då inte ändlösa tv-program och datorer stal barnens all uppmärksamhet.
– Man ser aldrig barn klättra i träd nu för tiden. De borde ge sig ut och palla äpplen i stället för att sitta klistrade framför en skärm.
Sett till ett helt liv är Kim Andersson ännu ung, i förhållande till sitt nuvarande yrke är han senior. Med stigande ålder upplever han att motgångarna sitter i längre. De yngre spelarna skakar snabbare av sig förlusterna. Hos honom etsar de sig fast. Värst är det under den mörka årstiden, framför allt i början, när den färgsprakande hösten glider över i kallt regnrusk, gråa skyar och kala träd. Kim Andersson vill inte ta med känslan hem. Barnen har känselspröten ute. De märker direkt när pappa har förlorat.
– Jag är mycket upp som en sol och ner som en pannkaka. Det rinner lätt över ibland. Jag har en stark vinnarinställning. Jag har en liten djävul som sitter på axeln. Om det går dåligt blir jag riktigt sur och när det går bra har jag inte alls svårt för att dra på smilbanden. Jag är en väldigt känslopåverkad person.
Vi befinner oss i huset där han för första gången fick syn på Sandra. I dag rymmer det bland annat kaféet Söderberg & Sara, för 15 år sedan var det Ystads populäraste danspalats Starshine. Ett stenkast därifrån ligger gymnasieskolan och handbollshallen, båda med namnet Österport, även om den sistnämnda precis har gett plats åt den nya arenan. Utan att det egentligen är tänkt så sitter vi mitt i Kim Anderssons liv och historia.

Fyraårskontraktet med Ystads IF är inte enbart ett sätt att avrunda karriären. Det är en medveten strategi för livet efter handbollen.
– Jag vet att jag inte kommer att revolutionera medicinen eller arbeta som statsåklagare, men samtidigt är det ju inte det jag strävar efter heller. Jag hoppas bara hitta någonting som jag kan göra i framtiden. Klubben har ett stort kontaktnät, så det finns kanske någon som vill hjälpa mig. Jag har ju ingen bakgrund, varken skol- eller yrkesmässigt. Handbollen har varit mitt liv sedan jag var 16.
Till Ystad har familjen på sätt och vis alltid varit på väg. Under de barnfria åren var målet att en dag bosätta sig i Göteborg, men nu uppskattar de att ha Sandras föräldrar bara en rondell bort.
De egna föräldrarna har Kim Andersson inte längre kontakt med. Beslutet är hans eget, men det är tydligt att han lever med en saknad. I en uppmärksammad BRIS-kampanj var han öppen med hur föräldrarnas alkoholism präglade hans barndom. Kanske är det därför han värnar extra om sin egen familj. När han inte tränar eller spelar match är det med barnen och hustrun han tillbringar sin tid.

Han får nästan en nykär blick när han talar om Sandra. Han betonar flera gånger hur mycket hon betyder för honom. När han skämtsamt beskriver deras olikheter – han har svårt för att planera och tar helst dagen som den kommer, hon har för länge sedan redan bokat in nästa års fjällresa – är det aldrig på hennes bekostnad. Om det är några tillkortakommanden som betonas är det de egna.
– Jag är ett stort fan av min fru. Jag vet inte hur mitt liv hade sett ut utan henne. Hon är en fantastisk livskamrat, och barnen är pricken över i:et.
Deras liv tillsammans har varit allt annat än normalt. De senaste åren har de också till stor del gått om varandra. Middagen på kvällen är en av få tidpunkter under dagen då hela familjen är samlad. Kim Andersson drömmer om en annan tillvaro: ett vanligt liv.
– Nu lever jag ju mycket med oregelbundna tider. Förhoppningen är att få en vardag som är lite mer strukturerad och att få helgerna lediga.
Som en av de äldsta spelarna i Ystads IF förväntas Kim Andersson ta sig an de yngre grabbar som står på tröskeln till proffskarriären, ett ansvar han gärna tar. När stjärnskottet Lukas Nilsson gjorde ett försök att kvittera i slutminuterna i EM-matchen mot Tyskland, satt Kim Andersson framför tv:n och skickade uppmuntrande sms. Skottet gick inte in, men det var rätt beslut. Friskt vågat, hälften vunnet, är Kim Anderssons devis.
Han vet inte själv hur väl hans ledaregenskaper kan överföras till det civila livet, men han tycker om kontakten med omvärlden och kan inte riktigt se sig själv sitta avskärmad på ett kontor. Då säljer han hellre skor i en sportaffär. Men för stunden är han öppen för allt.
Det enda som inte lockar är en tränarkarriär. Då stannar han ju kvar i samma hjulspår: oregelbundna tider, matcher på helgen, ofta borta från hemmet. Det går på tvärs mot allt han strävar efter.
– Om jag hade spelat fotboll lika länge på proffsnivå hade jag inte behövt tänka så mycket på vad jag ska göra sedan. Men har man lyckats lösa ett boende och vara skuldfri den dag man slutar, då har man kommit långt. Där någonstans är jag redan.
När det är dags att kliva av planen för gott hoppas Kim Andersson att det är av egen fri vilja. Många andra har tvingats sluta i förtid på grund av skador.

Han har också fått sin beskärda del av blessyrer. En krånglande axel har vållat mycket bekymmer. Det känns i lederna att han är sliten efter många års hårt proffsspel. Men än så länge hänger han med.
– Fast vissa morgnar måste jag rulla ur sängen.
Han förundras ibland över hur fort det gick. Nyss var han ju en av de yngsta spelarna, nu är han plötsligt en av de äldsta. Någonstans djupt där inne är han ju fortfarande den där unge grabben på väg ut på äventyr i livet. Han skrattar till:
– I år räknat är jag 33, i sinnet är jag 23 och i kroppen 73.

Text & foto: Rebecca Wallin Photography